Den manliga selektionen - TV-programmet som aldrig gjordes om hur män selekteras i forskningen

Jag fick en förfrågan från tvdags.se om vilken sorts feministiskt TV-program jag skulle gjort istället för Belinda Olssons "Fittstim - min kamp".  Texten skulle vara på 500-1000 tecken. Jag läste fel och trodde det handlade om 500-1000 ord. Så det skrev jag. Den texten publicerar jag här.

Jag skulle kalla programmet "Den manliga selektionen - hur män selekterar män". Jag skulle vilja göra ett program om var och varför den feministiska kampen behövs i vardagslivet. Vi känner alla till utfallet i ojämlikhet - att män har makten i nästan alla delar av samhället när vi kommer till medelåldern - varför blir det såhär? Kvinnor studerar ju i samma eller större utsträckning än män. Någonting händer efter grundutbildningen.

Forskarvärlden är ett bra exempel, för det är så otroligt tydligt att forskande kvinnor gradvis selekteras bort från de prestigefulla positionerna och de stora anslagen.

Hur går detta till rent praktiskt? I de medicinska grundutbildningarna finns det 60-80% kvinnor. Bland doktoranderna är det jämt men sedan händer någonting och kvinnorna tappar snabbt mark. Få kvinnor får del av stora, prestigefulla anslag och de senaste åren har vi sett en miljardrullningtill männen inom forskningen i och med satsningen på ”starka forskningsmiljöer”. Män har ensidigt gynnats av satsning på excellensforskningen, men detta är bara en av många illustrationer av hur maktfördelningen faktiskt ser ut inom forskarvärlden. Kvinnor kan få de mindre anslagen, men tilldelningen av de riktigt stora anslagen, de som avgör inriktningen på forskningen i stort och som kräver stora samarbeten, de kontrolleras av centrala manliga nätverken inom varje fält. Jag vill visa på de manliga nätverkens kontroll över de stora anslagen, hur denna manliga kontroll ger konsekvenser för vilken sorts forskning som tillslut bedrivs. Detta sneda maktförhållande leder till en brist på forskning som är i huvudsak relevant för kvinnor och detta missgynnar alla kvinnor.

Förutom ren vänskapskorruption finns en manlig kultur av selektion av, stöd till och investering av resurser i unga forskande män, män som jag kallar för ”kronprinsarna”. Jag vill visa på hur det praktiskt går till när manliga (och kvinnliga) ledare medvetet eller omedvetet selekterar de kronprinsar som ges de rätta meriterna för chefspositioner och stora anslag. Är det som jag misstänker, att de unga manliga forskarna hålls under armarna under längre perioder av låg produktivitet, vilket ger dem möjlighet att komma tillbaka och hänga sig kvar? Ges de tillgång doktorander de inte själva behöver finansiera, ges de bästa samarbetena, de längsta kontrakten och de viktigaste projekten? Fördelas möjligheten att åka på konferensresor och fördelas ansvarspositioner olika mellan unga forskande kvinnor och män? Ges män i början av karriären i större utsträckning chans att stå som medförfattare på artiklar och anslagsansökningar som professorerna skriver? Selekteras kvinnor bort eftersom de är mindre villiga att acceptera de korta och osäkra anställningsförhållanden som är en realitet inom forskarvärlden? Vi kvinnor måste ta kampen till en mikronivå, lära oss att se de orättvisor som leder till den manliga selektionen och protestera.  Det duger inte att komma först vid tillsättning av professorstjänster och kräva 47% kvinnor bland nyutnämningarna, om vi haft överseende med den mansselektion som pågått de 15 åren som föregår utnämningen. Men det är här kvinnorna faller ifrån i tystnad. För att åstadkomma jämställdhet måste det satsas lika mycket på kvinnor och män hela vägen, innan vi kommer till de situationer där kvoteringen behövs. Jämställdheten måste börja i meriteringen och i grooming av unga kvinnor, annars kommer kvotering att möta ett våldsamt bakslag hos de som inte ser jämställdhet som ett självändamål. Vi måste kunna försvara jämställdhet i rekrytering till makpositioner med att detta breddar basen för att hitta de mest kompetenta forskningsledarna. Men då måste kvinnor ges samma chans att bygga den kompetensen.

Jag tror att tesen att det sker diskriminering emot kvinnor är förlegad och svår att för många att känna igen sig i, idag. Diskriminering blir ett luddigt begrepp som försvårar resonemanget kring ojämlikheter i samhället eftersom få kan relatera till direkt diskriminering. Jag tror att nu propageras den manliga överordningen huvudsakligen genom att män selekteras FÖR. Vi måste lära oss att känna igen de små men viktiga vardagsbesluten på våra arbetsplatser som om och om igen gynnar mäns professionella och ekonomiska utveckling. Genom att visa på de små fördelar som män löpande ges och som resulterar i att män, snarare än kvinnor, lyckas säkra resurser, då kan vi börja protestera i vardagen. Jag skulle vilja göra ett program som får de mest inbitna kvoteringsmotståndarna att kräva en jämlik fördelning av resurser.