torsdag 12 juni 2014

Liberalernas bestiarium


Pojkrumsliberalerna

Nästan alla liberaler börjar sina karriärer med att som tonåringar skrika ”du kan inte tvinga mig” åt någon auktoritetstyp. Om den truliga tonåringen inte hanteras med det kärlekfulla och milda intellektuella handlag den behöver kan den utveckla en bestående trotsfas som kan övergå i pojkrumsliberalismen. Pojkrumsliberalerna har en lite lätt anarkistisk dragning som oftast tar sig uttryck i ett allmänt regelförakt, tex principiell drogliberalism (som kan resultera i en praktisk drogliberalism i undantagsfall). Gemensamt för pojkrumsliberalerna är att de känner att de står lite över alla andra (och deras regler). Att introducera Ayn Rand i detta känsliga tillstånd kan vara farligt.
Om pojkrumsliberalen är under 30; motstå den omedelbara frestelsen att ge pojkrumsliberalen en verbal snyting. Tänk istället på att detta är den manliga medelklasspojkens version av ”krossa patriarkatet” bara att det verbaliseras som ”onödiga regler” istället.
(Är pojkrumsliberalen över 30 finns andra orsaker att lägga band på sig - det kan tex handla om traumatiska auktoritetsupplevelser i barndomen).

De negativa liberalerna

Det första dessa liberaler gör när ni ska diskutera är att mansplaina för dig att bara negativa friheter (till skillnad från rättigheter, som döpts till ”positiva friheter” för symmetrins skull) utgör den riktiga liberalismen. De negativa liberalerna, som definierar liberalismen utifrån frånvaro av tvång, är en övergående, intellektualiserande utvecklingsfas som brukar följa på pojkrumsliberalismen – de tidiga universitetsåren.
De negativa liberalerna hävdar med bestämdhet att liberalism kan definieras som avsaknad av livsuppehållande åtgärder. Mat och vatten är nämligen vad de föraktfullt kallar för ”rättigheter”, och ingenting de behöver för att vara fria. Tex pengar eller välfärd behövs inte heller för de äkta negativa liberalerna – fattiga, friska studentradikala idealister som de är.
De negativa liberalerna är numera lika ovanliga som CUF-medlemmar, och det är tur för detta är ett intellektuellt direkt hälsovådligt stadium. Liberalen i fråga förstår inte alls vad Berlin har med saken att göra och är inte intresserad.


”Freedom is just another word for nothing left to lose”-liberaler

När de negativa liberalerna slutar vara studenter och börjar jobba börjar de betala skatt och detta kommer som en kalldusch.
Medan de fortfarande definierar sig själva som negativa liberaler, som inte behöver pengar för sin frihet, så har de kommit på att de behöver pengar för att vara fria. Detta intellektuella problem kommer de runt genom att definiera skatt som ett tvång, och även om pengar inte behövs för att vara fri, så blir man ofri av att behöva lämna ifrån sig dem. Detta leder till den något absurda slutsatsen att ju rikare du är, desto mer skatt betalar du, desto mer tvång har du utsatts för och desto ofriare är du. De minst fria är de riktigt rika. De är så ofria i Sverige att de borde lämna landet. Det är väldigt synd om de rika. Bara de riktigt fattiga slipper betala skatt och är fria.
Dock att det bara är skatten som innebär ett tvång. Elräkningar, hyror (även ockerhyror), mat och liknande är inget tvång, det är ju helt frivilligt. Att arbetsgivaren tvingar en att jobba över gratis, det är inte heller tvång. Det är sånt man måste ta, det ingår liksom.
Dehär liberalerna kan man hantera genom att föreslå att de kan välja att betala skatt frivilligt, så blir de fria. Då är det nämligen ett val och inte ett tvång, och då blir skatt inte heller en ofrihet. ”Men om jag inte vill betala skatt frivilligt, då?” kommer de utan tvekan svara. Det uppenbara svaret på det är att ”Ja, då har du själv valt att vara ofri, så om det är din preferens, då har ju allt löst sig till det bästa”. Det kan vara den knuff de behöver för att ta sig till nästa steg i liberal-utvecklingen.


7-sorters-kakor-liberaler

Det börjar med en sympatisk insikt att frihet förutsätter alternativ att välja mellan när man ska utöva sin frihet. Dagens parlamentariska liberaler har oftast fastnat här, i valfrihetsfällan. Det finns en lite äldre version av denhär liberalen, som minns DDR. Eller minns att någon berättat att i DDR så hade man ingenting att välja på och det var dåligt. Att inte kunna välja tex el-bolag eller apoteksföretag, det är som DDR och det är dåligt. Ju fler elbolag man kan välja mellan, desto mindre DDR och desto bättre.
Kak-liberalerna ser gärna att det, för varje tjänst eller vara, finns ett smörgåsbord av olika företag som erbjuder just denna specifika produkt. Om folk inte aktivt väljer kan de ta det som en direkt förolämpning. Alla som på något sätt är missnöjda får skylla sig själva för de har med all säkerhet någon gång valt fel! Frustrationen över att folk envisas med att välja fel (eller ännu värre, inte välja) är det som så småningom driver utvecklingen av dessa liberaler.
När en 7-sorters-kakor-liberal tillslut inser att folk inte rationellt väljer mellan olika alternativ kan de komma till slutsatsen att detta har materiella eller mentala (post-materiella) orsaker.

De materialistiska liberalerna

När en liberal äntligen kommer till slutsatsen att frihet är pengar, då är han bara ett stenkast från marxismen – utan att ens veta om det.
Om pengar är frihet är nämligen friheten ojämnt fördelad (också bland barn) och det enda sättet att öka friheten är att fördela den bland fler människor (ffa barn). Detta resonemang kommer man inte runt om man är materialistisk liberal, men det gör långt ifrån alla materialistiska liberaler till socialliberaler. De klassiska socialliberalerna är en utrotningshotad art, men det finns vissa tecken på återväxt. Istället hoppar vi till socialliberalernas elaka kusiner; anti-socialliberalerna:

Plutomoderaterna

Det finns materialistiska liberaler som finner det fullt i sin ordning att pengar och därmed frihet är ojämnt fördelade. Pengar (dvs frihet) är någonting man måste förtjäna och har man pengar är det ett direkt bevis för att man förtjänat dem. Eftersom intelligenta människor tjänar mer, och intelligens är ärftligt är det helt logiskt att barn till rika därför är mer intelligenta och förtjänar mer pengar och därmed mer frihet…och så går det runt, runt. Detta är en konserverande liberalism, där liberalismen bara gäller de bemedlade – ju mer bemedlade, ju mer frihet har de förtjänat. För att kunna berättiga skillnaden i frihet mellan folk och folk skapas en väldigt skranglig illusion om ett meritokratiskt samhälle där bara individens egna personliga förtjänster avgör. Det korthuset kan man peta på om man orkar.

Post-materialisterna liberalerna (radikalerna)

Post-materialisten tror att det är brist på rationalitet som hindrar folk från att uppfylla kak-liberalernas dröm om det fria valet mellan de många alternativen. Folk är helt enkelt för korkade, obildade, odisciplinerade eller religiösa för att vara fria. Eller en kombination därav. Bland post-materialisterna finns liberaler som vill uppfostra fram ett rationellt fritt val. Här återfinns många av dagens moderna folkpartister, Humanisterna, Republikanerna, Skeptikerna, Ateisterna och Islamofoberna. Post-materialisterna är helt och hållet idealister som ser som sin uppgift att kämpa å någon annans vägnar. Post-materialisterna liberalerna är högerns svar på vänsterns feminister. De ser kulturella förklaringar till brist på frihet. Jag förutspår att högerns feminister kommer att inlemmas här när högern vaknar till insikten att ojämlikhet mellan könen är ett irrationellt beteende som förhindrar fria och optimala val!


3 kommentarer:

  1. Bästa bloggtext jag läst på länge. Kanske bästa någonsin. Och om just så kniviga "nyanser" som man ständigt undrar över. Mitt enkla vapen har varit att kalla hela högen för "flumliberaler". Inte minst med tanke på skolan.
    Tack också till Ester, som tweetade.

    SvaraRadera
  2. Tack kära du, jag hade väldigt kul när jag skrev den.

    SvaraRadera
  3. När jag stöter på en riktig nyliberal brukar jag hänvisa till min lillasyster, Någon gång när hon var ungefär fyra år stod hon och bankade på en dörr med ett kvastskaft. När mamma stoppade henne sa hon indignerat: Varför får inte jag göra som jag vill.

    Min syster utvecklades, men nyliberaler står tyvärr kvar på den nivån.

    SvaraRadera