Varför jag är otrevlig – en uppgörelse med det killgissande patriarkatet

Någon har undratvarför jag är så otrevlig.

Hela mitt liv har jag mött män som förklarar för mig hur saker ligger till. Jag frågar varför det är så och hur de vet det. Men de bara vet det - det är dessutom logiskt, det kan de gärna förklara för mig.

Nu är ju jag intresserad av hur saker ligger till så jag lyssnar andäktigt. Bra så. Men så håller jag kanske inte med. Jag tror att någon har fel, att det istället förhåller sig på ett annat sätt. Då helt plötsligt avkrävs jag på bevis. Mina bevis ifrågasätts genast av män, som inte själva kan ge den sortens bevis för sina egna åsikter som de just avkrävt mig. Jag har inte det manliga privilegiet att tas på mitt ord, ett privilegium män tar för givet.

En strategi för att slippa se mina grundade åsikter bli avfärdade med löst tyckande är att utmana män offentligt, på ett sätt så de måste bemöta mina argument sakligt. Hån av grundlöst tyckande är alltså ett sätt att tvinga fram saklighet. En del av min otrevlighet är ren strategi för ett bättre samtal.

Jag har tröttnat på att många män låter precis lika säkra på sin sak oavsett om de har en grundad mening eller rena killgissningar. Detta gör mig förbannad. Det är en annan orsak till att jag är otrevlig.

Visst killgissar jag också - som tjejer killgissar mest. Jag killgissar inom ämnen där jag misstänker att mina killgissningar är bättre än kunskapsläget hos den jag pratar med. Jag lägger in små ord som ”förmodligen”, ”antagligen” eller ”jag tror”. Om någon synar min killgissningen insisterar jag inte utan kollar upp kunskapsläget. Jag har ingenting emot varken killar eller tjejer som killgissar så. Men det händer att killar som killgissar bara fortsätter att bluffa eller låtsas som om deras ful-googlade särintresse-åsikter är lika goda som mina bevis för att forskarsamhället tycker annorlunda.

Jag kommunicerar inte med män som fungerar såhär, jag följer dem inte på twitter (så följer jag dig behöver du nog inte ta åt dig). Möjligen stoppar jag dem i listan med Kråkan-män (uppkallad efter Kråkan i Mamma Mu, en typisk killgissare). Att vara otrevlig är också en strategi för att sålla mina diskussionspartners; antingen skärper de sig eller så försvinner de. Jag vill att killgissande män ska få offentligt, förnedrande intellektuellt spö så andra män inte vågar slösa bort min tid med killgissningar.

Att kvinnor måste vara utrustade med oproportionerligt mycket ammunition för att försvara sina argument och skjuta ner meningsmotståndarens är tröttsamt. Många kvinnor avstår från att diskutera när alternativet är att bli behandlade som okunniga av folk som oftast har sämre koll än de själva. En annan strategi är att bli snabb och effektiv i källsökning (att helt enkelt kunna någonting räcker nämligen oftast inte eftersom man ändå inte blir trodd). Jag har valt det senare och jag har tvingats lära mig att snabbt sålla fram stora mängder relevant information och kondensera till en hållbar kärna. Jag har en fåfäng förhoppning att om jag konsekvent visar att jag levererar pålitlig evidens för mina påståenden, då kanske jag någon enstaka gång kan få privilegiet att få bli tagen på mitt ord istället för att avkrävas hårda bevis.

Detta patriarkala tryck har förändrat mig fundamentalt som person. Förmodligen har det gjort mig till en bättre forskare, men möjligen till en mindre sympatisk person. Men dessa återkommande högre beviskrav har också tystat kvinnor och värst av allt; förvandlat en massa män till okunniga killgissade idioter. De som regelmässigt kommer undan med skitsnack behöver nämligen inte ha koll på hur verkligheten faktiskt ser ut.

Det vi kan göra för att hjälpa dehär killgissande männen ur patriarkatets falska privilegium är att fråga dem efter belägg för deras påståenden. Och det finns ingen orsak att bemöta konfirmerade killgissningar med trevlighet.

Ps.

Jag tycker inte att det är fel att pröva ogrundade åsikter i diskussioner. Så länge det framgår att det är det man gör.