Att levla sociala media-karaktärer

I flera dagar har jag varit helt fascinerad över diskussionen om avhumanisering av anonyma internet-avatarer (bäst kommenterad här). Jag har hållit på och rantat här och bråkat om varför anonyma internet-avatarer inte kan jämställas med levande personer av många orsaker, så det tänker jag inte ta igen här. Men diskussionen fick mig att fundera på praktiska experiment för att exploatera den överdrivna respekten inför icke-existerande individers fiktiva online-persona.

Jag bestämde mig att skapa 4 helt oberoende karaktärer i twitter och i mail (några kommer skaffa sig instagram, någon kommer blogga och någon kommer eventuellt dyka upp på Fb). Först tänkte jag trolla högern, men det ligger inte för mig. Istället ville jag göra 4 människor som uppstod ur tomma intet och som har absolut ingenting att göra med mig. Dehär människorna ska under lång tid skaffa sig följare och inflytande och såsmåningom astroturfa precis vad som helst. De blir mina politiska sleepers.

När jag gjorde karaktärerna gjorde jag dem helt omedvetet enligt de fyra spel-prototyperna som också kan ses som aspekter av mänskliga karaktärer: tjuven, magikern, tanken och helaren. Den enda som är anonym är tjuven (den opålitliga, subversiva), men magikern (den intellektuellt aggressive), tanken (den orubbliga, trygga och rakryggade) och helaren (försonaren, försvararen) är alla "människor" med namn för vanliga för att googla.
Analogt till datorspel finns det i sociala medier och online på andra sätt NPC (non-player characters) dvs, spam-botar av olika slag. Att betrakta dessa som riktiga människor och verbala attacker mot dessa avatarer som attacker på det mänskliga värdet är för mig lika knasigt som att jämställa dödandet av en annan spelare i ett datorspel med mord (obs, har gjorts, oftast av den äldre generationen. Videospelsdebatten typ). Jag har tänkt mig att detta experiment ska få illustrera men ffa exploatera den uppfattningen och hur den gör det svårare för oss att försvara oss mot propaganda.

Min spontana karaktärsuppdelningen tar experimentet ett steg till mot att sudda ut gränsen mellan verklighet och fantasi. Men till skillnad från ett datorspel så har utfallet av denhär leken riktiga konsekvenser för opinionen. Vi måste inse att motståndarsidan spelar dethär spelet, att de har gjort det länge och det är till stor del däri deras framgång i opinionen ligger. De är speltekninskt bättre; de har exploaterat vänsterns godhetskomplex, eller snarare ärlighetskomplex, i kampen om virtuellt utrymme. Men fool me once shame on you, fool me twice, shame on me.

Jag bjuder in er att delta.