En politisk familjehistoria

Min morfar föddes i en judisk familj i Berlin i början av förra seklet. Han blev tidigt aktiv socialdemokrat och var därför politisk insatt nog att ge sig av i tid från Tyskland efter Hitlers maktövertagande. Flera av släktingarna försvann, några överlevde och stannade i Berlin.
Min morfar kom till Helsingborg där han stannade och hjälpte hundratals judar, kommunister och andra förföljda att ta sig över till Sverige från Danmark. Sedan arbetade han i Amnesty tills han blev sjuk i början av 90-talet. Hans engagemang för människorättsfrågor och hans historier om förföljelsen präglade min och min mammas barndom. Det mesta har jag fått återberättat via min mor och min mormor - vi diskuterade ofta politik hemma. Jag skröt i skolan om min morfar (det är väl det jag gör nu också), den rättrådige hjälten undkommit Hitler och sedan räddat folk undan nazismens klor.
Min morfar reste aldrig till Israel, trots att vi har en del släkt där. Så vitt jag kommer ihåg gick det inte ens att tala om Israel, han blev så irriterad.

Mina föräldrar tillhörde 68-generationen, de var aktiva kommunister och gav (tillfälligt) upp akademiska karriärer i Stockholm för att arbeta på fartygsvarven i Göteborg. Några av mina första minnen var från första maj demonstrationer där satt man i sin outslitliga Polarn o. Pyret-jacka och den brun-vitrandiga mössan och lyssnade på "Ropen skalla, daghem åt alla". Vi gick i andra demonstrationer också. "Sovjet ut ur Afganistan" minns jag och "Ner med USA-imperialismen". Att vara kommunist, det var att vara emot Sovjets och USA's förtryck, det gjordes ingen skillnad på vem det var som förtryckte, vad de kallade sig och vad de hade för motiv. Murens fall sågs inte som ett nederlag utan togs emot med lättnad - nu hoppades man på att slippa förväntas försvara förtryckarregimer så fort man talade om social rättvisa och arbetare-ägd produktion (saker som man pratade om på den tiden).
Med denna bakgrund kan det låta underligt att jag själv växte upp till att bli ointresserad av organiserad politik. Jag var bara intresserad av naturvetenskap och eskapism, kanske i ren reaktion mot allt detta tyckande.

Min sambo är tysk och har vuxit upp i ett samhälle som var besatt av att diskutera sin kollektiva skuld till nazismen. Folk visste vad deras grannars föräldrar gjorde under kriget. Min sambos farfar var något så ovanligt som en kristen kommunist. Så länge man var heltysk och inte alltför aktiv så hände inte mycket mer under kriget än att man skickades längst fram till östfronten. Det var en säker död - Röda Armén accepterade inga desertörer. Sambons pappa blev fackföreningspamp och aktiv socialdemokrat (och sambon inbiten naturvetare).

Ju äldre jag blir desto mer inser jag hur vi skolats in i våra åsikter och hur de blir en del av vår identitet.
Jag är tacksam över att mina grundläggande värderingar har en intern logik och har hållit för att ifrågasättas utan att komma i konflikt med sig själva. Ett sådant koherent värdesystem, helt kompatibelt respekten för med mänskliga fri och rättigheter, det vill jag i min tur ge mina barn. Det förefaller viktigare nu än någonsin.