En politisk familjehistoria

Min morfar föddes i en judisk familj i Berlin i början av förra seklet. Han blev tidigt aktiv socialdemokrat och var därför politisk insatt nog att ge sig av i tid från Tyskland efter Hitlers maktövertagande. Flera av släktingarna försvann, några överlevde och stannade i Berlin.
Min morfar kom till Helsingborg där han stannade och hjälpte hundratals judar, kommunister och andra förföljda att ta sig över till Sverige från Danmark. Sedan arbetade han i Amnesty tills han blev sjuk i början av 90-talet. Hans engagemang för människorättsfrågor och hans historier om förföljelsen präglade min och min mammas barndom. Det mesta har jag fått återberättat via min mor och min mormor - vi diskuterade ofta politik hemma. Jag skröt i skolan om min morfar (det är väl det jag gör nu också), den rättrådige hjälten undkommit Hitler och sedan räddat folk undan nazismens klor.
Min morfar reste aldrig till Israel, trots att vi har en del släkt där. Så vitt jag kommer ihåg gick det inte ens att tala om Israel, han blev så irriterad.

Mina föräldrar tillhörde 68-generationen, de var aktiva kommunister och gav (tillfälligt) upp akademiska karriärer i Stockholm för att arbeta på fartygsvarven i Göteborg. Några av mina första minnen var från första maj demonstrationer där satt man i sin outslitliga Polarn o. Pyret-jacka och den brun-vitrandiga mössan och lyssnade på "Ropen skalla, daghem åt alla". Vi gick i andra demonstrationer också. "Sovjet ut ur Afganistan" minns jag och "Ner med USA-imperialismen". Att vara kommunist, det var att vara emot Sovjets och USA's förtryck, det gjordes ingen skillnad på vem det var som förtryckte, vad de kallade sig och vad de hade för motiv. Murens fall sågs inte som ett nederlag utan togs emot med lättnad - nu hoppades man på att slippa förväntas försvara förtryckarregimer så fort man talade om social rättvisa och arbetare-ägd produktion (saker som man pratade om på den tiden).
Med denna bakgrund kan det låta underligt att jag själv växte upp till att bli ointresserad av organiserad politik. Jag var bara intresserad av naturvetenskap och eskapism, kanske i ren reaktion mot allt detta tyckande.

Min sambo är tysk och har vuxit upp i ett samhälle som var besatt av att diskutera sin kollektiva skuld till nazismen. Folk visste vad deras grannars föräldrar gjorde under kriget. Min sambos farfar var något så ovanligt som en kristen kommunist. Så länge man var heltysk och inte alltför aktiv så hände inte mycket mer under kriget än att man skickades längst fram till östfronten. Det var en säker död - Röda Armén accepterade inga desertörer. Sambons pappa blev fackföreningspamp och aktiv socialdemokrat (och sambon inbiten naturvetare).

Ju äldre jag blir desto mer inser jag hur vi skolats in i våra åsikter och hur de blir en del av vår identitet.
Jag är tacksam över att mina grundläggande värderingar har en intern logik och har hållit för att ifrågasättas utan att komma i konflikt med sig själva. Ett sådant koherent värdesystem, helt kompatibelt respekten för med mänskliga fri och rättigheter, det vill jag i min tur ge mina barn. Det förefaller viktigare nu än någonsin.

Konsensusnonsens

Detta är svar till signaturen KM's punkt nr 2 och 3 på Andreas Berghs blogg (21 augusti) i en diskussion om evidens för income inequality-hypotesen.

Det hade kanske varit ohederligt om jag nu faktiskt hade talat om ”konsensus”. Nu har jag ju inte det.

Att kalla mig dogmatisk, ska det föreställa någon sorts förolämpning, skämtar du eller är det en missuppfattning? Hur kan du få mina uttalanden som ” De kausala mekanismerna återstår att kartlägga.”, ”För income inequality-hypotesen är mekanismerna i stort sett under utredning” och ”detta är ett mycket vitalt forskningsfält.”  till att jag skulle tro att, som du skriver, detta är ett forskningsfält med stabila resultat?

Jag kan inte att ha ett förutsättningslöst samtal om forskning när attityden är att BARA formuleringar som styrker motpartens förutfattade meningar tas under övervägande. Du har uppenbarligen inte förstått att den balanserade forskningskritiken innebär att man tar hänsyn till både resultaten och reservationerna och att skepticismen är inbyggd i själva forskningen? Men fine, då kör vi hårt på de slutsatserna som (bla) Kawachi gjort efter metastudien, eftersom du uppenbarligen inte inser att den var en vändpunkt.  Så får jag satsa på otvetydigheterna, eftersom folk här uppenbarligen inte klarar av att hålla en mer komplex tanke i huvudet samtidigt.

Tråkigt, KM, att du driver diskussionen från öppen vetenskaplig nyfikenhet till en sorts ”jag har rätt, du har fel”.

Tyvärr bekräftar din attityd (igen) att bland Sveriges konservativa och liberala höger så finns en antiintellektuell oförmåga att förutsättningslöst ta till sig vetenskap som inte passar in i den ideologiska förutfattade världsbilden. Du gör din argumentation en björntjänst med ditt förhållningssätt, barasåattduvet.

Gravelles kritik av forskning på income inequality

Detta är ett av 3 svar till signaturen KM på Andreas Berghs blogg (21 augusti) i en diskussion om evidens för income inequality-hypotesen

1)

Jag säger inte att Gravelle har helt fel – som du noterat är jag här ok med att i huvudsak diskutera studier där man har kontrollerat för inkomst om det är så viktigt för er (det finns gott om studier som stödjer income inequality-hypotesen enligt de kriterier som Gravelle och Andreas kräver och jag kan lätt hålla mig sysselsatt här i kommentarsfältet till mitten av september med dem om jag har lust).

Jag tror absolut det finns en poäng i det teoretiska resonemang Gravelle för, och det ansåg forskningsfältet för 10 år sedan också, varpå hans teoretiska resonemang undersöktes empiriskt (det är alltså inte alls så att Gravelle ignorerades). Det var ett logiskt resonemang som visade sig inte ha speciellt mycket med verkligheten att göra. Senare studier har visat rent praktiskt på att resultatet av aggregerade studier inte enkelt kan avfärdas med vad vi kan kalla för Gravelles artefakt. Snabbt ut var forskare med att undersöka betydelsen av Gravelles artefakt i USAs stater  (Inequality in the distribution of income was associated with an adverse impact on health independent of the effect of household income.) och Wolfson et al. 1999. Båda finns gratis på nätet. Jag tänker inte i detalj gå in på vad den senare artikeln visar, för ärligt talat så är den inte mitt gebit, men Gravelle konstaterar i ett svar på artikeln att ”They concluded that the artifact is not the main reason for the frequently documented correlations between population mortality and income distribution.”

(notera att Gravelle här, redan 1999 refererar till den ofta observerade korrelationen mellan dödlighet och inkomstfördelning. Att förneka korrelationen är att dumförklara sigsjälv, och jag hoppas inte att det är detta vår diskussion går ut på)

Sedan följer studier i mängder med syfte att undersöka hurvida income inequality är en effekt oberoende av hushållets absoluta inkomst:

USA’s stater 2000 (”High income inequality confers an increased risk of poor mental and physical health, particularly among the poorest women. Both income inequality and household income are important for health in this population.”)

Chile 2003 (”Household income does not explain any of the between community differences; neither does it account for the effect of community income inequality on self rated health, with more unequal communities associated with a greater probability of reporting poor health.”)

Kina (åren 1991-97) 2006 (”The analyses show an independent effect of income inequality on self‐reported health after adjusting for individual and household variables…. In China, societal income inequality appears to be an important determinant of population health during 1991–7.”)

Cross-national 2006 (”Adolescents in countries with a high dispersion of family affluence were more likely to have self rated poor health even after controlling for individual family level of affluence and family social resources.”)

(det är möjligt att jag får orsak till att återkomma till dessa äldre studier)

Det har också förts en diskussion på ett mer abstrakt plan hurvida Gravelle gjorde ett logisk påpekande eller om det faktiskt handlar om ett cirkelresonemang (som jag förstod det). Eller att effekten av income inequality är oberoende av hurvida individens relativa inkomst är det avgörande (?)

Det som föreföll logiskt med utgångspunkt från kunskapsläget för 12 år sedan är inte nödvändigtvis logiskt i ljuset av senare data och senare logik. Att framhålla slutsatser för 12 år sedan som state of the art sanningar, utan att ta hänsyn till senare diskussioner, det är någonting som klimatförnekare ägnar sig åt, när de refererar 12 år gamla skeptiska publikationer, trots att dessa av en orsak eller annan förklarats oviktiga. Jag säger inte att Gravelles invändningar är oviktiga, men jag säger att de måste ses i ljuset av senare forskning. Att HELT avfärda aggregerad forskning med ett teoretiskt resonemang, som inte visat sig vara speciellt relevant i realiteten, det, mina herrar, det går inte hem. 

Svensk arbetslöshet ur ett europeiskt perspektiv

Hur har Sverige klarat sin arbetslöshet om man jämför med andra EU-länder?

Enligt Eurostat;

För 2007: http://goo.gl/drJV (tsiem110) För maj 2010 (säsongsrensade): http://goo.gl/TQ1W 

Detta är länder i EU som man normalt sett brukar jämföra Sverige med.

Genmsnitt EU (25 länder) 2007: 7,2% (maj 2010: 9,7%)
Sverige 2007: 6,1% (maj 2010: 8,7%) +2,6%
Tyskland 2007: 8,4% (maj 2010: 7,0%) -1,4%
Finland 2007: 6,9% (maj 2010: 8,6%) +1,7%
Belgien 2007: 7,5% (maj 2010: 8,6%) +1,1%
Nederländerna 2007: 3,2% (maj 2010: 4,3%) +1,1%
Österrike 2007: 4,4% (maj 2010: 4,0%) -0,4%
Polen 2007: 9,6% (maj 2010: 9,7%) +0,1%

Sverige slår rekord i försämring, +2,6% högre arbetslöshet 2007 jmf med 2010. Följt av Finland med 1,7% högre arbetslöshet. Om Sveriges arbetslöshet är upp med 2,6%, medan näst värst drabbade står på +1,7%, hur kan man tolka detta annat än att det är ett katastrofalt misslyckande? Sveriges ekonomi jämförs ofta med Tysklands. Vi är båda exportberoende. Deras arbetslöshet har MINSKAT med 1,4%. 

Reinfeldt har förtroende för sin jobbpolitik. Vilken jobbpolitik? Sänkt skatt ger alltså fler jobb - ett typexempel på hur ekonomer hanterar kausalitet i sin egen forskning. "Jobbskatteavdraget är sannolikt en effektiv metod att öka sysselsättningen på sikt" enligt finanspolitiska rådet. Att sänka skatten för de som arbetar ska genom att 1) de arbetande blir medvetna om skattesänkningen, 2) de kräver lägre löneökningar, vilket teoretiskt sett ska leda till att 3) företagen gör ökade vinster som återinvesteras i fler arbetstillfällen (trots att man konstaterat att rejält sänkta arbetskostnader inte gav fler arbetstillfällen). 3) förutsätter desutom att 4) efterfrågan på arbetskraft ökar.

Regeringens politik hyllas på flera fronter. Till de som tycker att detta är ett bra resultat har jag följande frågor: Vad är då för er ett dåligt resultat? Hur hade ni reagerat om en regering ledd av socialdemokraterna uppvisat motsvarande försämring, i relation till resten av nordeuropa?