Den manliga selektionen - TV-programmet som aldrig gjordes om hur män selekteras i forskningen

Jag fick en förfrågan från tvdags.se om vilken sorts feministiskt TV-program jag skulle gjort istället för Belinda Olssons "Fittstim - min kamp".  Texten skulle vara på 500-1000 tecken. Jag läste fel och trodde det handlade om 500-1000 ord. Så det skrev jag. Den texten publicerar jag här.

Jag skulle kalla programmet "Den manliga selektionen - hur män selekterar män". Jag skulle vilja göra ett program om var och varför den feministiska kampen behövs i vardagslivet. Vi känner alla till utfallet i ojämlikhet - att män har makten i nästan alla delar av samhället när vi kommer till medelåldern - varför blir det såhär? Kvinnor studerar ju i samma eller större utsträckning än män. Någonting händer efter grundutbildningen.

Forskarvärlden är ett bra exempel, för det är så otroligt tydligt att forskande kvinnor gradvis selekteras bort från de prestigefulla positionerna och de stora anslagen.

Hur går detta till rent praktiskt? I de medicinska grundutbildningarna finns det 60-80% kvinnor. Bland doktoranderna är det jämt men sedan händer någonting och kvinnorna tappar snabbt mark. Få kvinnor får del av stora, prestigefulla anslag och de senaste åren har vi sett en miljardrullningtill männen inom forskningen i och med satsningen på ”starka forskningsmiljöer”. Män har ensidigt gynnats av satsning på excellensforskningen, men detta är bara en av många illustrationer av hur maktfördelningen faktiskt ser ut inom forskarvärlden. Kvinnor kan få de mindre anslagen, men tilldelningen av de riktigt stora anslagen, de som avgör inriktningen på forskningen i stort och som kräver stora samarbeten, de kontrolleras av centrala manliga nätverken inom varje fält. Jag vill visa på de manliga nätverkens kontroll över de stora anslagen, hur denna manliga kontroll ger konsekvenser för vilken sorts forskning som tillslut bedrivs. Detta sneda maktförhållande leder till en brist på forskning som är i huvudsak relevant för kvinnor och detta missgynnar alla kvinnor.

Förutom ren vänskapskorruption finns en manlig kultur av selektion av, stöd till och investering av resurser i unga forskande män, män som jag kallar för ”kronprinsarna”. Jag vill visa på hur det praktiskt går till när manliga (och kvinnliga) ledare medvetet eller omedvetet selekterar de kronprinsar som ges de rätta meriterna för chefspositioner och stora anslag. Är det som jag misstänker, att de unga manliga forskarna hålls under armarna under längre perioder av låg produktivitet, vilket ger dem möjlighet att komma tillbaka och hänga sig kvar? Ges de tillgång doktorander de inte själva behöver finansiera, ges de bästa samarbetena, de längsta kontrakten och de viktigaste projekten? Fördelas möjligheten att åka på konferensresor och fördelas ansvarspositioner olika mellan unga forskande kvinnor och män? Ges män i början av karriären i större utsträckning chans att stå som medförfattare på artiklar och anslagsansökningar som professorerna skriver? Selekteras kvinnor bort eftersom de är mindre villiga att acceptera de korta och osäkra anställningsförhållanden som är en realitet inom forskarvärlden? Vi kvinnor måste ta kampen till en mikronivå, lära oss att se de orättvisor som leder till den manliga selektionen och protestera.  Det duger inte att komma först vid tillsättning av professorstjänster och kräva 47% kvinnor bland nyutnämningarna, om vi haft överseende med den mansselektion som pågått de 15 åren som föregår utnämningen. Men det är här kvinnorna faller ifrån i tystnad. För att åstadkomma jämställdhet måste det satsas lika mycket på kvinnor och män hela vägen, innan vi kommer till de situationer där kvoteringen behövs. Jämställdheten måste börja i meriteringen och i grooming av unga kvinnor, annars kommer kvotering att möta ett våldsamt bakslag hos de som inte ser jämställdhet som ett självändamål. Vi måste kunna försvara jämställdhet i rekrytering till makpositioner med att detta breddar basen för att hitta de mest kompetenta forskningsledarna. Men då måste kvinnor ges samma chans att bygga den kompetensen.

Jag tror att tesen att det sker diskriminering emot kvinnor är förlegad och svår att för många att känna igen sig i, idag. Diskriminering blir ett luddigt begrepp som försvårar resonemanget kring ojämlikheter i samhället eftersom få kan relatera till direkt diskriminering. Jag tror att nu propageras den manliga överordningen huvudsakligen genom att män selekteras FÖR. Vi måste lära oss att känna igen de små men viktiga vardagsbesluten på våra arbetsplatser som om och om igen gynnar mäns professionella och ekonomiska utveckling. Genom att visa på de små fördelar som män löpande ges och som resulterar i att män, snarare än kvinnor, lyckas säkra resurser, då kan vi börja protestera i vardagen. Jag skulle vilja göra ett program som får de mest inbitna kvoteringsmotståndarna att kräva en jämlik fördelning av resurser.

Varför jag är otrevlig – en uppgörelse med det killgissande patriarkatet

Någon har undratvarför jag är så otrevlig.

Hela mitt liv har jag mött män som förklarar för mig hur saker ligger till. Jag frågar varför det är så och hur de vet det. Men de bara vet det - det är dessutom logiskt, det kan de gärna förklara för mig.

Nu är ju jag intresserad av hur saker ligger till så jag lyssnar andäktigt. Bra så. Men så håller jag kanske inte med. Jag tror att någon har fel, att det istället förhåller sig på ett annat sätt. Då helt plötsligt avkrävs jag på bevis. Mina bevis ifrågasätts genast av män, som inte själva kan ge den sortens bevis för sina egna åsikter som de just avkrävt mig. Jag har inte det manliga privilegiet att tas på mitt ord, ett privilegium män tar för givet.

En strategi för att slippa se mina grundade åsikter bli avfärdade med löst tyckande är att utmana män offentligt, på ett sätt så de måste bemöta mina argument sakligt. Hån av grundlöst tyckande är alltså ett sätt att tvinga fram saklighet. En del av min otrevlighet är ren strategi för ett bättre samtal.

Jag har tröttnat på att många män låter precis lika säkra på sin sak oavsett om de har en grundad mening eller rena killgissningar. Detta gör mig förbannad. Det är en annan orsak till att jag är otrevlig.

Visst killgissar jag också - som tjejer killgissar mest. Jag killgissar inom ämnen där jag misstänker att mina killgissningar är bättre än kunskapsläget hos den jag pratar med. Jag lägger in små ord som ”förmodligen”, ”antagligen” eller ”jag tror”. Om någon synar min killgissningen insisterar jag inte utan kollar upp kunskapsläget. Jag har ingenting emot varken killar eller tjejer som killgissar så. Men det händer att killar som killgissar bara fortsätter att bluffa eller låtsas som om deras ful-googlade särintresse-åsikter är lika goda som mina bevis för att forskarsamhället tycker annorlunda.

Jag kommunicerar inte med män som fungerar såhär, jag följer dem inte på twitter (så följer jag dig behöver du nog inte ta åt dig). Möjligen stoppar jag dem i listan med Kråkan-män (uppkallad efter Kråkan i Mamma Mu, en typisk killgissare). Att vara otrevlig är också en strategi för att sålla mina diskussionspartners; antingen skärper de sig eller så försvinner de. Jag vill att killgissande män ska få offentligt, förnedrande intellektuellt spö så andra män inte vågar slösa bort min tid med killgissningar.

Att kvinnor måste vara utrustade med oproportionerligt mycket ammunition för att försvara sina argument och skjuta ner meningsmotståndarens är tröttsamt. Många kvinnor avstår från att diskutera när alternativet är att bli behandlade som okunniga av folk som oftast har sämre koll än de själva. En annan strategi är att bli snabb och effektiv i källsökning (att helt enkelt kunna någonting räcker nämligen oftast inte eftersom man ändå inte blir trodd). Jag har valt det senare och jag har tvingats lära mig att snabbt sålla fram stora mängder relevant information och kondensera till en hållbar kärna. Jag har en fåfäng förhoppning att om jag konsekvent visar att jag levererar pålitlig evidens för mina påståenden, då kanske jag någon enstaka gång kan få privilegiet att få bli tagen på mitt ord istället för att avkrävas hårda bevis.

Detta patriarkala tryck har förändrat mig fundamentalt som person. Förmodligen har det gjort mig till en bättre forskare, men möjligen till en mindre sympatisk person. Men dessa återkommande högre beviskrav har också tystat kvinnor och värst av allt; förvandlat en massa män till okunniga killgissade idioter. De som regelmässigt kommer undan med skitsnack behöver nämligen inte ha koll på hur verkligheten faktiskt ser ut.

Det vi kan göra för att hjälpa dehär killgissande männen ur patriarkatets falska privilegium är att fråga dem efter belägg för deras påståenden. Och det finns ingen orsak att bemöta konfirmerade killgissningar med trevlighet.

Ps.

Jag tycker inte att det är fel att pröva ogrundade åsikter i diskussioner. Så länge det framgår att det är det man gör.

Kognition och cannabis

Detta är en sammanfattning av den senaste forskningen angående hurvida cannabis ger bestående skador på kognition. Jag kände mig manad att göra denna sammanfattning efter att jag erbjudit mig att intellektuellt förnedra @owenil om han insisterade på att cannabis ger ”skador”. @owenil skickade mig en länk där folkhälsoinstitutet 2008 sammanfattade forskningen av skador som man kan få av”hash” och frågade om det var fel.

Författarna till rapporten konstaterade att

”…trots att forskningen kring cannabis ökat betydligt under senare år finns alltjämt en stor osäkerhet bland olika grupper i samhället om vilka risker som är förenade med cannabisanvändning.”

En av dessa grupper i samhället som är osäkra på vilka risker som är förenade med cannabisanvändning är uppenbarligen forskarna själva. De verkar inte vara osäkra TROTS att man har forskat utan snarare på grund av att man forskat.

Jag har bara intresserat mig för hur cannabis påverkar kognition långsiktigt här medan folkhälsomyndigheten hade en mycket bredare ansats. (Däremot tänker jag återkomma till frågan om cannabis och psykos.)

För en alternativ bredare ansats till perspektiv på skadeverkningar av cannabis rekommenderar jag att läsa ProfessorDavid Nutt, tidigare ordförande för brittiska Advisory Council on Misuse of Drugs. 

För att få en överblick över kunskapsläget är metastudier ovärderliga. Metastudier sammanställer resultatet från alla studier som uppfyller grundläggande kvalitetskrav. Ofta viktas de olika studiernas betydelse utifrån hur många deltagare de har.

Schreiner och Dunn har nyss gjort en metastudie av de långvariga effekterna av cannabis på kognitiva förmågor, Residual effects of cannabis use on neurocognitive performance after prolonged abstinence: a meta-analysis, publicerad i oktober förra året, (som tyvärr inte finns gratis). “In an effort to resolve inconsistencies in the evidence of lasting residual effects of cannabis use” konstaterar författarna följande:

“Results indicated no significant effect of cannabis use on global neurocognitive performance or any effect on the eight assessed domains. Overall, these meta-analyses demonstrate that any negative residual effects on neurocognitive performance attributable to either cannabis residue or withdrawal symptoms are limited to the first 25 days of abstinence. Furthermore, there was no evidence for enduring negative effects of cannabis use.”

(De konstaterar också att abstinens hos cannabis-missbrukare - snarare än direkta effekter av cannabis - kan förklara varför studier tidigare kommit fram till en viss långvarig effekt av cannabis på kognition.)

Egentligen skulle diskussionen om cannabis och effekter på kognition kunna vara avslutad i och med denna metastudie. Men det är mer komplicerat än så. Det finns starka skäl att tro att cannabisanvändande har negativa effekter specifikt på unga människors hjärnor - ett mycket starkt argument för att få unga människor att avstå från eller senarelägga sin cannabisdebut. Det finns möjliga förklaringar till varför just tonåringars men inte vuxnas hjärnor är känsligare för cannabis som jag inte tänker gå in på, det lämnar jag åt PubMed-tomten. (@perkholer om någon missat detta)

2012 publicerades en studie i prestigefyllda PNAS, där man följt alla barn (ca 1000) födda på ett sjukhus på Nya Zeeland 1972-1973.

 Författarna (Meier et al.) drar slutsatsen att

” Findings are suggestive of a neurotoxic effect of cannabis on the adolescent brain and highlight the importance of prevention and policy efforts targeting adolescents.”

Samtidigt konstaterar de att

“In fact, adult-onset cannabis users did not appear to experience IQ decline as a function of persistent cannabis use.” Samt att

“…among adolescent-onset persistent cannabis users, within-person IQ decline was apparent regardless of whether cannabis was used infrequently (median use = 14 d) or frequently (median use = 365 d) in the year before testing. In contrast, within-person IQ decline was not apparent among adult-onset persistent cannabis users who used cannabis infrequently (median use = 6 d) or frequently (median use = 365 d) in the year before testing.”

Dvs, inte ens de cannabisrökare som började röka i vuxen ålder och rökt cannabis 365 av 365 dagar under det gångna året hade fått försämrad IQ. (Här kände man alltså till IQ hos alla individerna redan innan eftersom man följt dem kontinuerligt.)

I diskussionen skriver författarna att

“Persistent cannabis use over 20 y was associated with neuropsychological decline, and greater decline was evident for more persistent users. This effect was concentrated among adolescent-onset cannabis users, a finding consistent with results of several studies showing executive functioning or verbal IQ deficits among adolescent-onset but not adult-onset chronic cannabis users (8, 10, 14, 15), as well as studies showing impairment of learning, memory, and executive functions in samples of adolescent cannabis users (11–13, 32).” (min kursivering)

Detta är alltså en studie som stämmer överens med tidigare studier som visat att cannabis kan orsaka bestående funktionsnedsättning specifikt hos unga användare - men inte hos folk som börjar använda i vuxen ålder.

Studien av Meier et al. är kontroversiell och har fått en del kritik – för att ha överskattat effekten på IQ av cannabis. Av de repliker som publicerats i PNAS som innehåller flera intressanta referenser. Gonzales och Swanson påpekar försiktigt att Meier et al. motsäger tidigare litteratur som visat att de negativa effekterna av cannabis är lindriga och i huvudsak övergående:

“Meier et al. mention that other studies have arrived at somewhat different conclusions about the impact of cannabis use on neurocognitive functioning, and we expand that comparison here. Acute effects often include declines in several aspects of neurocognition, but there is controversy about the lasting (nonacute) impact of cannabis use (4). For example, Pope et al. (5) reported that current (but not former) heavy cannabis users performed more poorly than controls only on measures of verbal memory at baseline and 1 and 7 d after supervised abstinence, but not after 28 d. Fried and colleagues (6, 7) found only current heavy cannabis smokers to show declines in IQ, memory, and processing speed (but not other abilities) at ages 17–20 y relative to their baseline performance at ages 9–12 y. Adult monozygotic twins discordant for history of cannabis use showed significant differences on only one of more than 50 neuropsychological measures (8). A metaanalysis on nonacute effects of cannabis use reported significant (but modest) adverse effects of cannabis only on measures of episodic memory (9). These findings differ in two important ways from those reported by Meier et al.: they suggest that detrimental effects of cannabis may be specific to some neurocognitive functions (rather than general) and that cannabis-associated deficits may recover with abstinence (rather than persist).”

Författarna poängterar också att de grupper i studien av Meier et al. där man ser stor effekt av cannabis är små, speciellt gruppen av kvinnor, och att man bara undersökt cannabisanvändare med en beroende-diagnos. Med än hälften av de som ingick i studien (!) rapporterade att de använde cannabis ibland och de uppvisade ingen som helst kognitiv defekt. Därför ifrågasätter Gonzales och Swanson hurvida slutsatserna av de med en beroendediagnos faktiskt är representativa för normala användare.

Daly tror att det är olika personlighetsdrag som både bidrar till förändringar i IQ och benägenheten att använda cannabis. ”Crucially, these findings illustrate how by failing to include personality traits, which have been measured repeatedly in the Dunedin cohort (2), Meier et al. (1) may have identified a noncausal association between cannabis use and changes in cognitive functioning.”

Även en annan forskare, Rogeberg, ifrågasätter resultaten från studien i två svar till Meier et al.  Rogeberg tror inte alls man kan dra slutsatsen att det är cannabis som är orsaken till den försämrade kognitiva förmågan och orsaken istället är co-founders, framför allt socioekonomisk status (SES): ” Meier et al.’s (1) estimated effect of adolescent-onset cannabis use on IQ is likely biased, and the true effect could be zero.” Är det hårda omdömet.

Rogeberg får svar från Meier et al och konstaterar att det försämrade IQ som Meier et al ser hos de som började använda cannabis tidigt visserligen inte kan förklaras med SES, men att det finns en massa andra co-founding faktorer som bidrar till den stora effekten på unga användare.

En sådan co-founding kan vara tobak (som Meier et al visserligen tog hänsyn till)

Tobaksrökning är klart associerad med försämrade kognitiva förmågor, både hos vuxna och hos ungdomar. 

Eftersom cannabisrökning och tobaksrökning ofta sammanfaller är det alltså svårt att helt klart säga utifrån epidemiologiska studier att cannabis är orsaken till kognitiv försämring.

I en ny men litenstudie, där man undersökt den kognitiva effekten av cannabis i schizofrenipatienter, fann man att den friska kontrollgruppens kognitiva förmågor var opåverkade av cannabis i sig, men i kombination med tobak ledde cannabis till försämrad uppmärksamhet. 

Sammanfattningsvis kan man konstatera att forskare inte tror att cannabisanvändning i vuxen ålder permanent påverkar kognitiva förmågor. Däremot är det förmodligen så att cannabis påverkar unga människors hjärnor, även om forskarna är oense om hur stor den effekten faktiskt är.

Nu undrar jag varför @owenil inte brydde sig om att att göra en grundläggande faktakoll av forskningsläget innan han tvärsäkert uttalar sig om just detta (speciellt eftersom just TT där han jobbar har haft tillgång till en av Sveriges bästa vetenskapsreportrar under lång tid). Brukar @owenil alltid granska myndighetsinformation genom att läsa på myndigheters hemsidor? I så fall, behöver vi alls journalister om de inte är kapabla att ifrågasätta information från makthavare, utan snällt öppnar munnen för skedmatning?

Skäms @owenil. Skäms!