Om hur akademisk forskning kan leda till fler innovationer

Jag har en del att säga om att varför forskning finansierad av offentliga medel inte leder till fler innovationer och vad man kan göra åt det.
De som söker sig till och vill verka inom akademisk forskning motiveras mer av möjligheten till fri forskning än av pengar; det är en av förutsättningarna för att alls vilja stanna kvar efter forskarutbildningen. De som söker sig till akademisk forskning prioriterar alltså redan i och med det valet nyfikenheten framför entreprenörskapet. Hoppet om att grundforskning ska transformeras till nyttiga innovationer bygger på den helt felaktiga iden om forskaren som entreprenör

Forskningspolitiken bygger på att forskningen ska komma samhället till nytta genom att forskare och akademiska innovatörer antar en entreprenörsroll där de, istället för att ägna sig åt innovation, måste ägna sig åt patentansökningar, investerare och åt att sköta och driva ett bolag. Att utveckla de idéer och innovationer som dyker upp på högskolor förutsätter alltså att forskaren personligen prioriterar om totalt. Misstaget är att tro att en liten chans till enormt stora ekonomiska belöningar räcker för att få folk att kasta bort en forskarkarriär. Men priset både för lyckade och misslyckande försök till en kommersiell innovationssatsning är möjligheten till fortsatt fri forskning. Det är nämligen svårt att komma tillbaka till akademisk forskning om man inte satsar all energi på att publicera forskningsresultat. Därför argumenterar jag för att ett akademiskt system för utveckling av innovationer med stora chanser till små, pålitliga belöningar funkar bättre. Det handlar helt enkelt om att inte lämpa över riskerna för misslyckande, som ett innovationsarbete innebär, helt och hållet på forskaren personligen.

Akademiska forskare är alltså relativt ointresserade av pengar, men helt besatta av bristen på trygghet och långsiktighet i dagens forskningsmiljö (det finns i princip inga tjänster under professurerna och anslag löper bara 2-3 år; en ständig källa till oro). Forskningspolitiken går idag alltså ut på att forskare ska släppa den lilla trygghet de slåss med näbbar och klor för att upprätthålla och istället bli entreprenörer - en helt otrygg tillvaro.
Om man istället använde tryggheten som bete skulle många fler forskare kunna tänka sig att utveckla innovationer.

Om det fanns en infrastruktur inom universitetsvärlden där forskare kunde tillåtas utveckla innovationer utan att tvingas in i ett riskabelt företagande skulle många fler forskare vilja försöka göra fungerande produkter av sina idéer.

Om det fanns möjligheter för akademiska forskare att få forskningsmedel för sina innovationer, skulle forskare kunna välja att utveckla produkter och inte bara satsa allt krut på att producera publikationer nödvändiga för nästa anslagsansökan.

Om det fanns möjlighet att utveckla idéer till produkter utan att behöva överge allt kreativt arbete för en oändlig räcka pappersexercis, skulle fler forskare kunna fortsätta att parallellt utveckla flera idéer och slippa risken det innebär att bli låst vid en enda innovation.

Mitt förslag är att inrätta ett antal innovationstjänster på varje högskola, som forskare kan söka för begränsade perioder (som dock löper längre än normala anslag). På dessa tjänster ska man kunna utveckla de idéer om produkter alla forskare samlar på sig under sin forskningskarriär, men som man varken har inte tid eller resurser att följa upp.
Tillsätt tjänsterna inte på meriter utan på kvaliteten på innovationsförslag. Gör det lättare att söka anslag till Fas I kliniska provningar. Tillhandahåll den juridiska och administrativa service som behövs och upprätta nätverk med industrikontakter som bör finns tillgängliga för alla forskare.