Överklassen och jakten på nya konsumtionsvanor

Om hur den gamla överklassen sitter på nyckeln till hållbar konsumtion

I somras läste jag Susanna Popovas bok ”Överklass”. Där hade hon intervjuat ett antal personer som hon och de själva ansåg vara överklass, även om de för allt i världen inte kallade sig så. Till skillnad från recensenter, så tycker jag inte att avsaknaden av en objektiv specifikation är speciellt problematisk och för min behållning av boken var det inget större problem med att hennes urval var begränsat och inte speglar alla aspekter av dagens överklass. Som Popova skrev i epilogen i den upplagan jag läste, så är folk oftast fullt kompetent att själva avgöra sin klasstillhörighet. Folk är stolta över sin identitet och det finns ingen orsak till att tro att folk falskeligen skulle försöka utge sig inför författaren för att vara överklass – vad skulle de vinna på det?

De intervjuade skiljde sig på flera olika punkter och framför allt gick skiljelinjen mellan gamla och nya pengar – där de med gamla pengar ansåg att pengar var mindre viktigt och uppfostran mer viktig. Så mycket djupare gick inte Popovas egen analys, så den fick man stå för själv.

Såhär ett halvår senare kan jag konstatera att det var den gamla överklassens konservativa syn på konsumtion som gjort störst intryck på mig. Konservativ på så sätt att överkonsumtion och märkes/status-konsumtion var vulgärt no-no. Pris skulle över huvudtaget inte diskuteras och absolut inte skrytas med. Nu inte sagt att de eller deras barn inte ägnade sig åt den sortens konsumtion, men så uppfattade jag värderingarna. Helst skulle man inte konsumera alls, utan det man behöver ska ha införskaffats av föregående generation (eller tidigare) och vara i sådant skick att det är högst funktionellt. Dessutom är det tidlöst designat, vackert slitet och unikt personligt.

Ur miljösynpunkt är ju detta en fullständig fullträff – ett utmärkt sätt att hantera ett minskande uttag av råmaterial. Samtidigt ställer denna sortens konsumtion höga krav på kvalitet och service, vilket ställer högre krav på en kvalificerad arbetsinsats och motiverar högre löner och bättre kompetens. Jag föreställer mig att om folk är beredda att betala för kvalitet kommer det också att fungera teknikdrivande.

Bizarrt som det låter, jag skulle alltså förespråka att vi alla anammade överklassens konsumtionsvanor. I alla fall överklassens gamla ideal för konsumtion. Att endast det bästa är gott nog, att kvantitet är vulgärt och att kvalitet talar för sigsjälv, utan varumärkescertifiering.

Tack @EsterAnais för att du fick mig att tänka till över det här igen!

Själv är jag konsumtionsfobiker, som i min rädsla för att betala för varumärket istället för kvaliteten hållit mig till det billigaste – då kan jag ju inte bli lurad, eller…? ”Det duger bra åt mig, i alla fall tills jag hittar någonting bättre”. För mig är konsumtion är en rad jobbiga val där man aldrig riktigt vet vad man får eller vad man verkligen behöver – alltså inte den frihetsmarkör som alla andra tycks utgå ifrån att konsumtion är.

Tumregeln att avstå vid minsta tvekan har stoppat mig från destruktiv slit och släng-konsumtion, och numera tvekar jag hela tiden. Lyckligtvis lever jag en utpräglat tyskt kvalitetsfanatiker och teknikprylnörd, som får ta hela konsumentansvaret.

Mat, å andra sidan, är värt att betala för, för när det gäller mat har jag självförtroende nog att utvärdera den. Mat är snarare för billigt.