Om att sila mygg och svälja kameler

Tankeövning; hur hade reaktionerna sett ut om vi haft en rödgrön regering vid makten?

Ibland när jag hör något sorts vansinnespåhitt från Alliansen funderar jag på hur det skulle ha sett ut i gammelmedia om det istället kommit från de rödgröna. Hur raffinerat skulle inte en rödgrön regering ha slaktats av de borgerliga dagstidningarna om nya lagförslag fått så skoningslös kritik av lagrådet om och om och om igen? Och hur skulle det låtit om de ÄNDÅ drivit igenom dem?

Vilket ramaskri om socialist-politik hade det inte blivit om en rödgrön regering räddat ett företag genom att ge 4 miljarder i lånegaranti till ryska maffian?

Hur skulle inte Björklund vältra sig i ett Socialdemokratiskt misslyckande av den magnitud han själv åstadkommit? Hur skulle inte media gotta sig åt att plocka sönder felaktig statistik eller felaktiga glädjeprognoser - om det varit en rödgrön regering? För att inte tala om flera oegentligheter som personer i det ledande regeringspartiet ägnat sig åt, eller moderpartiets eget hemlighetsmakeri om partibidrag - hade det varit de rödgröna hade pressen krävt att huvuden skulle rulla och krävt "korten på bordet". Vad skulle hänt om en rödgrön regering struntat i ett riksdagsbeslut? Föreställ er hur det skulle ha låtit när alla plötsligt blivit demokratins tillskyndare.

Jag funderar ofta på hur lätt Alliansregeringen kommer undan, och hur allvarliga problem måste se ut som struntsaker i dagstidningsläsares ögon. Det silas mygg och sväljs kameler i svensk media som aldrig förr - Monas väska genererade spaltmeter, medan Littorins fuskexamen (!) snabbt glömdes bort. Ovan är bara ett litet litet urval av det som dagstidningarna tystat ner, men som knappast gått bloggare och twittrare förbi. Efter denna behandling med silkesvantar har Reinfeldt mage klaga på medias tuffa granskning och hur media inte rapporterar om det positiva. Är det kanske därför regeringen vill ge de konservativa bastionerna statligt presstöd, så vi inte drunknar i kommunistpropagandan?

 Om jag blir beklämd över den usla granskningen av enskilda händelser, så är det ingenting emot hur förtvivlad jag blir när jag ser hur media sväljer "nya" moderaternas PR-makeovers med hull och hår. Inte ens med moderaternas egen guide till sitt eget nyspråk förmår media att se igenom dimridåerna. För det är exakt vad det handlar om. Sveriges konservativa och nyliberaler har nämligen insett att det inte är förenligt med regeringsmakten att sänka skatterna för sakens skull - trots att det är just det det handlar om. 

Skattesänkningar skapar inte nya jobb, och därför får vi heller aldrig höra om hur skattesänkningar HAR skapat jobb, bara att de SKA skapa jobb. Syftet är skattesänkningarna i sig och därför menar jag att Alliansen helt enkelt inte är intresserade av att diskutera antalet jobb skattesänkningarna skapar, eller till vilken kostnad. Det är väljarna däremot - de tycker både jobben och välfärden är viktigare än skattesänkningar. Uppdikatde effekter av skattesänkningen är alltså bara intressanta så läge de lockar väljare.

Jag har dessutom aldrig hört en borgerlig politiker tala om en skattesänkning
som en kostnad för staten. En skattesänkning är väl bara att man återbördat pengarna till dess rättmätiga ägare?

Tro inte att denna rättmätiga ägaren skulle vara den som arbetar! Det är den som anställer som ska ha fördel av skattesänkningen visar det sig. Det framkommer i DI den 24 februari:

"Regeringen har inte heller varit tydlig med hur skatteavdraget fungerar, enligt Calmfors. Regeringen borde vara tydligare med att orsaken till att sysselsättningen ökar när jobbskatterna sänks, är att facket och de anställda minskar sina lönekrav."

Lars Calmfors, Finanspolitiska rådet.
Om jobbskatteavdraget fungerar som det är tänkt ska det helt enkelt hålla tillbaka lönerna. DIN skattesänkning hamnade i företagarnas plånböcker (i och med att arbetskostnaderna hålls tillbaka vilket leder till högre vinster som i sig inte är direkt kopplade till några nya jobb) - och som avtalsrörelsen framskrider verkar strategin fungera fantastiskt utmärkt.
Inte konstigt att Regeringen inte gått ut och skyltat med detta, det rimmar ju illa med att var "det nya arbetarpartiet". Igen är det alltså inte arbete, utan ägande som gynnas.

Men insikten att ekonomiska argument systematiskt används för att skapa falska förespeglingar om politikers motiv, det är riktigt farligt. I Sverige finns det i princip ingen media som på allvar granskar den politiska ekonomin, argumenten den bygger på och de reella effekterna. Det är mycket oroande.

Överklassen och jakten på nya konsumtionsvanor

Om hur den gamla överklassen sitter på nyckeln till hållbar konsumtion

I somras läste jag Susanna Popovas bok ”Överklass”. Där hade hon intervjuat ett antal personer som hon och de själva ansåg vara överklass, även om de för allt i världen inte kallade sig så. Till skillnad från recensenter, så tycker jag inte att avsaknaden av en objektiv specifikation är speciellt problematisk och för min behållning av boken var det inget större problem med att hennes urval var begränsat och inte speglar alla aspekter av dagens överklass. Som Popova skrev i epilogen i den upplagan jag läste, så är folk oftast fullt kompetent att själva avgöra sin klasstillhörighet. Folk är stolta över sin identitet och det finns ingen orsak till att tro att folk falskeligen skulle försöka utge sig inför författaren för att vara överklass – vad skulle de vinna på det?

De intervjuade skiljde sig på flera olika punkter och framför allt gick skiljelinjen mellan gamla och nya pengar – där de med gamla pengar ansåg att pengar var mindre viktigt och uppfostran mer viktig. Så mycket djupare gick inte Popovas egen analys, så den fick man stå för själv.

Såhär ett halvår senare kan jag konstatera att det var den gamla överklassens konservativa syn på konsumtion som gjort störst intryck på mig. Konservativ på så sätt att överkonsumtion och märkes/status-konsumtion var vulgärt no-no. Pris skulle över huvudtaget inte diskuteras och absolut inte skrytas med. Nu inte sagt att de eller deras barn inte ägnade sig åt den sortens konsumtion, men så uppfattade jag värderingarna. Helst skulle man inte konsumera alls, utan det man behöver ska ha införskaffats av föregående generation (eller tidigare) och vara i sådant skick att det är högst funktionellt. Dessutom är det tidlöst designat, vackert slitet och unikt personligt.

Ur miljösynpunkt är ju detta en fullständig fullträff – ett utmärkt sätt att hantera ett minskande uttag av råmaterial. Samtidigt ställer denna sortens konsumtion höga krav på kvalitet och service, vilket ställer högre krav på en kvalificerad arbetsinsats och motiverar högre löner och bättre kompetens. Jag föreställer mig att om folk är beredda att betala för kvalitet kommer det också att fungera teknikdrivande.

Bizarrt som det låter, jag skulle alltså förespråka att vi alla anammade överklassens konsumtionsvanor. I alla fall överklassens gamla ideal för konsumtion. Att endast det bästa är gott nog, att kvantitet är vulgärt och att kvalitet talar för sigsjälv, utan varumärkescertifiering.

Tack @EsterAnais för att du fick mig att tänka till över det här igen!

Själv är jag konsumtionsfobiker, som i min rädsla för att betala för varumärket istället för kvaliteten hållit mig till det billigaste – då kan jag ju inte bli lurad, eller…? ”Det duger bra åt mig, i alla fall tills jag hittar någonting bättre”. För mig är konsumtion är en rad jobbiga val där man aldrig riktigt vet vad man får eller vad man verkligen behöver – alltså inte den frihetsmarkör som alla andra tycks utgå ifrån att konsumtion är.

Tumregeln att avstå vid minsta tvekan har stoppat mig från destruktiv slit och släng-konsumtion, och numera tvekar jag hela tiden. Lyckligtvis lever jag en utpräglat tyskt kvalitetsfanatiker och teknikprylnörd, som får ta hela konsumentansvaret.

Mat, å andra sidan, är värt att betala för, för när det gäller mat har jag självförtroende nog att utvärdera den. Mat är snarare för billigt.

Spekulation och rättfärdiga inkomster

Jag kan intuitivt känna att det finns en rättfärdig och orättfärdig ojämlikhet - där den vi påverkar själva är den rättfärdiga. Det konstiga är att detta inte avspeglas något vidare i vårt skattesystem.
Jag och en fd pojkvän köpte en lägenhet i som vi fick ut dubbelt så mycket för när vi sålde 4 år senare. Jag skattade bort 20% av min andel, flyttade tillbaka till min hyresrätt och sparade resten. Jag behöver ju pengarna den dagen jag ska köpa hus, så jag kan ju inget annat göra än att ge mig in i spekulationskarusellen igen när jag måste. Jag tänker ofta på hur fruktansvärt orättfärdiga de där pengarna är - ren slump. HUR kan skatten på dessa pengar vara lägre än skatten på mitt arbete? Dessutom fick jag dra av räntan. Och den fd pojkvännen köpte en ny lägenhet och fick göra uppskov. Också det djupt orättvist.


Som det är nu tycker jag att skatten på sådana vinster borde vara minst 50%, inget uppskov och absolut inga ränteavdrag - att ta ut dessa vinster är ju ren kostnadsdrivande parasitism! 
Varför uppmuntrar beskattningen till att vi ska göra spekulationsvinster när det är arbete och innovation som borde premieras? Den riktiga arbetslinjen borde väl vara att arbete beskattas lägre och rena spekulationsvister och inkomster som kan betraktas som slumpmässiga (arv tex) beskattas riktigt högt? Medan avkastning från långsiktigt sparande och investeringar beskattas lägre.