An experiment in democracy, submission and narcissism in a private life setting during a week

There is research that shows that better decisions are taken by independent actors in a democratic manner, as compared to decisions taken by single individuals. Daniel Kahneman gives an overview of research behind this conclusion in his book “Thinking, Fast and Slow”. I am a stout believer in the democratic process and in collective decision-making. I sometimes have trouble choosing in my everyday life and I often waste time obsessing about different options.

When I was younger I read the novel The Dice Man by George Cockcroft (1971). That book kept fascinating me and I kept thinking about it through the years, though I never considered to try it. I was scared by the lack of emotional attachment in the decisions.

Today I asked twitter if I should go running or not. A friend on twitter encouraged me and off I went. During the run I thought of all the good it does us to hand over uncomfortable decisions to democracy instead of having to always assume responsibility. I thought of the debate of making it a democratic decision to split the parental leave according to parental rights to their child rather than as a family support (I guess you see where I lean in this question). Then I thought that maybe the superiority of democracy is valid also in very private situations, and I thought that my twitter account is an excellent way to investigate this.

I have spent the last years posting outrageous tweets that have scared away almost all people that don’t think like me. I have also generously blocked people that I dislike (which I have later unblocked, but who no longer follow me). I have been so dreadful that only people that are basically very sympathetic towards me have managed to stay on. It is amazing that this number amounts to over 2300 people. These people (of which I know very few irl), would not lack emotional attachment in the advice they would be giving me. These people can be the democratic support I need every I have a question where I hesitate. I just became single, so I hesitate a lot these days.

I would ask people of what to eat, how to dress, when and how much to exercise. And primarily how to interact with people in my private life.

What will this do for me? How will I evaluate this? Firstly participation; are people at all willing to participate? In what questions? Will they care about the detailed, unimportant questions, will they be disgusted by the power in the more personal decisions? So, primarily I want to investigate participation.

Second, there is the question of if my decisions get any better by outsourcing them to twitter. Each decision will have to be scored. I expect a much more cautions approach to everything as compared to what I would otherwise do, but hey, my followers might surprise me.

Third; will I be happier if I have twitter to make my decisions for me? I will be the judge of that.

Technically the experiment is designed as follows:

I remove all the people with whom I have a personal relationship with, whom I suspect would not act in an independent manner. Then I lock my account so only people that already follow me can interact with me.  I am planning to keep the experiment running until next Sunday (7 of June) but I might interrupt earlier if there is a lack of interest. The rules for the decision-making are as follows:

      1)   My followers can only chose from the alternatives I give them

      2)   You can not spread any information from my account outside my followers for the time of the        experiment since it will concern third parties who have obviously not given their consent

      3)   I chose what questions to pose

      4)   The alternative with most votes win. Votes are counted exactly 1 hour after the question was           posed

       5)   I will completely submit to your decisions with no regrets

So, if you follow me on twitter, enjoy or be disgusted, whatever you chose. For the rest of you I will try to keep the blog updated, but all questions will be deleted before I open my account for access again.

Politisk journalistik

Höger-oppositionen klagar som bekant över hur regeringen regerar. Förmodligen för att de tycker att de skulle gjort ett bättre jobb själva. Naturligtvis blir man som väljare nyfiken på hur det jobbet skulle sett ut. Naturligtvis frågar journalisterna hur oppositionen skulle ha föredragit att istället driva den politiken som de nu är så missnöjda med. Detta vore ju ett gyllene tillfälle för oppositionen att slänga fram några väl valda talepunkter om vad i det borgerliga alternativet består. Sälja sin politik lite, visa att man har ett bättre alternativ, att man tänkt till. Men nä. Nästan aldrig berättar högern vad de skulle gjort bättre. Varför kan man spekulera i. Det har jag förstås gjort, men det jag tycker är riktigt intressant är varför journalisterna bara nöjer sig. De skriver glatt sina ”hund bet man”-artiklar: ”valfri allianspartist kritiserar regeringen”. Så jag tänkte göra det lite lättare för den politiska journalistkåren. Jag har gjort ett intervju-formulär, så de slipper ställa onödiga frågor de ändå inte får svar på (och slipper kolla upp vad allianspartisten tidigare sagt att den skulle göra i regeringens situation). Du behöver inte ens vara journalist för att skriva om oppositionens kritik mot regeringen!

Såhär funkar det:

Fyll i namn, parti och ämne (X) i första meningen.

När det dyker upp fet text, välj ett av tre alternativ och stryk de två andra.

”(Namn) från (Parti) kritiserar regeringen för att misslyckats/agerat förhastat/varit otydliga med (X). Detta visar att regeringen inte är överens/redo att regera/bättre än oss. Det är anmärkningsvärt att regeringen inte bara fortsätter vår politik/bara fortsätter vår politik/inte driver igenom sin politik i riksdagen.  Det är inte bra för Sverige/Staden jag bor i/mig personligen att regeringen inte uppfyllt sina vallöften/uppfyllt sina vallöften som vi ogillar/uppfyllt våra vallöften.

Oppositionen menar att konsekvensen av beslutet blir minskad valfrihet/valfrihet/valfrihet och försämringar för ekonomin/kvaliteten/pensionärerna.”

Med detta lilla formulär kan alla bedriva precis samma kvalitetsjournalistik som de stora tidningarna. Namn, parti och ämne hämtar man från partiernas pressreleaser! Dagens oppositionspolitik skriver praktiskt taget sig själv!

Liberalernas bestiarium

Pojkrumsliberalerna

Nästan alla liberaler börjar sina karriärer med att som tonåringar skrika ”du kan inte tvinga mig” åt någon auktoritetstyp. Om den truliga tonåringen inte hanteras med det kärlekfulla och milda intellektuella handlag den behöver kan den utveckla en bestående trotsfas som kan övergå i pojkrumsliberalismen. Pojkrumsliberalerna har en lite lätt anarkistisk dragning som oftast tar sig uttryck i ett allmänt regelförakt, tex principiell drogliberalism (som kan resultera i en praktisk drogliberalism i undantagsfall). Gemensamt för pojkrumsliberalerna är att de känner att de står lite över alla andra (och deras regler). Att introducera Ayn Rand i detta känsliga tillstånd kan vara farligt.

Om pojkrumsliberalen är under 30; motstå den omedelbara frestelsen att ge pojkrumsliberalen en verbal snyting. Tänk istället på att detta är den manliga medelklasspojkens version av ”krossa patriarkatet” bara att det verbaliseras som ”onödiga regler” istället.

(Är pojkrumsliberalen över 30 finns andra orsaker att lägga band på sig - det kan tex handla om traumatiska auktoritetsupplevelser i barndomen).

De negativa liberalerna

Det första dessa liberaler gör när ni ska diskutera är att mansplaina för dig att bara negativa friheter (till skillnad från rättigheter, som döpts till ”positiva friheter” för symmetrins skull) utgör den riktiga liberalismen. De negativa liberalerna, som definierar liberalismen utifrån frånvaro av tvång, är en övergående, intellektualiserande utvecklingsfas som brukar följa på pojkrumsliberalismen – de tidiga universitetsåren.

De negativa liberalerna hävdar med bestämdhet att liberalism kan definieras som avsaknad av livsuppehållande åtgärder. Mat och vatten är nämligen vad de föraktfullt kallar för ”rättigheter”, och ingenting de behöver för att vara fria. Tex pengar eller välfärd behövs inte heller för de äkta negativa liberalerna – fattiga, friska studentradikala idealister som de är.

De negativa liberalerna är numera lika ovanliga som CUF-medlemmar, och det är tur för detta är ett intellektuellt direkt hälsovådligt stadium. Liberalen i fråga förstår inte alls vad Berlin har med saken att göra och är inte intresserad.

”Freedom is just another word for nothing left to lose”-liberaler

När de negativa liberalerna slutar vara studenter och börjar jobba börjar de betala skatt och detta kommer som en kalldusch.

Medan de fortfarande definierar sig själva som negativa liberaler, som inte behöver pengar för sin frihet, så har de kommit på att de behöver pengar för att vara fria. Detta intellektuella problem kommer de runt genom att definiera skatt som ett tvång, och även om pengar inte behövs för att vara fri, så blir man ofri av att behöva lämna ifrån sig dem. Detta leder till den något absurda slutsatsen att ju rikare du är, desto mer skatt betalar du, desto mer tvång har du utsatts för och desto ofriare är du. De minst fria är de riktigt rika. De är så ofria i Sverige att de borde lämna landet. Det är väldigt synd om de rika. Bara de riktigt fattiga slipper betala skatt och är fria.

Dock att det bara är skatten som innebär ett tvång. Elräkningar, hyror (även ockerhyror), mat och liknande är inget tvång, det är ju helt frivilligt. Att arbetsgivaren tvingar en att jobba över gratis, det är inte heller tvång. Det är sånt man måste ta, det ingår liksom.

Dehär liberalerna kan man hantera genom att föreslå att de kan välja att betala skatt frivilligt, så blir de fria. Då är det nämligen ett val och inte ett tvång, och då blir skatt inte heller en ofrihet. ”Men om jag inte vill betala skatt frivilligt, då?” kommer de utan tvekan svara. Det uppenbara svaret på det är att ”Ja, då har du själv valt att vara ofri, så om det är din preferens, då har ju allt löst sig till det bästa”. Det kan vara den knuff de behöver för att ta sig till nästa steg i liberal-utvecklingen.

7-sorters-kakor-liberaler

Det börjar med en sympatisk insikt att frihet förutsätter alternativ att välja mellan när man ska utöva sin frihet. Dagens parlamentariska liberaler har oftast fastnat här, i valfrihetsfällan. Det finns en lite äldre version av denhär liberalen, som minns DDR. Eller minns att någon berättat att i DDR så hade man ingenting att välja på och det var dåligt. Att inte kunna välja tex el-bolag eller apoteksföretag, det är som DDR och det är dåligt. Ju fler elbolag man kan välja mellan, desto mindre DDR och desto bättre.

Kak-liberalerna ser gärna att det, för varje tjänst eller vara, finns ett smörgåsbord av olika företag som erbjuder just denna specifika produkt. Om folk inte aktivt väljer kan de ta det som en direkt förolämpning. Alla som på något sätt är missnöjda får skylla sig själva för de har med all säkerhet någon gång valt fel! Frustrationen över att folk envisas med att välja fel (eller ännu värre, inte välja) är det som så småningom driver utvecklingen av dessa liberaler.

När en 7-sorters-kakor-liberal tillslut inser att folk inte rationellt väljer mellan olika alternativ kan de komma till slutsatsen att detta har materiella eller mentala (post-materiella) orsaker.

De materialistiska liberalerna

När en liberal äntligen kommer till slutsatsen att frihet är pengar, då är han bara ett stenkast från marxismen – utan att ens veta om det.

Om pengar är frihet är nämligen friheten ojämnt fördelad (också bland barn) och det enda sättet att öka friheten är att fördela den bland fler människor (ffa barn). Detta resonemang kommer man inte runt om man är materialistisk liberal, men det gör långt ifrån alla materialistiska liberaler till socialliberaler. De klassiska socialliberalerna är en utrotningshotad art, men det finns vissa tecken på återväxt. Istället hoppar vi till socialliberalernas elaka kusiner; anti-socialliberalerna:

Plutomoderaterna

Det finns materialistiska liberaler som finner det fullt i sin ordning att pengar och därmed frihet är ojämnt fördelade. Pengar (dvs frihet) är någonting man måste förtjäna och har man pengar är det ett direkt bevis för att man förtjänat dem. Eftersom intelligenta människor tjänar mer, och intelligens är ärftligt är det helt logiskt att barn till rika därför är mer intelligenta och förtjänar mer pengar och därmed mer frihet…och så går det runt, runt. Detta är en konserverande liberalism, där liberalismen bara gäller de bemedlade – ju mer bemedlade, ju mer frihet har de förtjänat. För att kunna berättiga skillnaden i frihet mellan folk och folk skapas en väldigt skranglig illusion om ett meritokratiskt samhälle där bara individens egna personliga förtjänster avgör. Det korthuset kan man peta på om man orkar.

Post-materialisterna liberalerna (radikalerna)

Post-materialisten tror att det är brist på rationalitet som hindrar folk från att uppfylla kak-liberalernas dröm om det fria valet mellan de många alternativen. Folk är helt enkelt för korkade, obildade, odisciplinerade eller religiösa för att vara fria. Eller en kombination därav. Bland post-materialisterna finns liberaler som vill uppfostra fram ett rationellt fritt val. Här återfinns många av dagens moderna folkpartister, Humanisterna, Republikanerna, Skeptikerna, Ateisterna och Islamofoberna. Post-materialisterna är helt och hållet idealister som ser som sin uppgift att kämpa å någon annans vägnar. Post-materialisterna liberalerna är högerns svar på vänsterns feminister. De ser kulturella förklaringar till brist på frihet. Jag förutspår att högerns feminister kommer att inlemmas här när högern vaknar till insikten att ojämlikhet mellan könen är ett irrationellt beteende som förhindrar fria och optimala val!

Den manliga selektionen - TV-programmet som aldrig gjordes om hur män selekteras i forskningen

Jag fick en förfrågan från tvdags.se om vilken sorts feministiskt TV-program jag skulle gjort istället för Belinda Olssons "Fittstim - min kamp".  Texten skulle vara på 500-1000 tecken. Jag läste fel och trodde det handlade om 500-1000 ord. Så det skrev jag. Den texten publicerar jag här.

Jag skulle kalla programmet "Den manliga selektionen - hur män selekterar män". Jag skulle vilja göra ett program om var och varför den feministiska kampen behövs i vardagslivet. Vi känner alla till utfallet i ojämlikhet - att män har makten i nästan alla delar av samhället när vi kommer till medelåldern - varför blir det såhär? Kvinnor studerar ju i samma eller större utsträckning än män. Någonting händer efter grundutbildningen.

Forskarvärlden är ett bra exempel, för det är så otroligt tydligt att forskande kvinnor gradvis selekteras bort från de prestigefulla positionerna och de stora anslagen.

Hur går detta till rent praktiskt? I de medicinska grundutbildningarna finns det 60-80% kvinnor. Bland doktoranderna är det jämt men sedan händer någonting och kvinnorna tappar snabbt mark. Få kvinnor får del av stora, prestigefulla anslag och de senaste åren har vi sett en miljardrullningtill männen inom forskningen i och med satsningen på ”starka forskningsmiljöer”. Män har ensidigt gynnats av satsning på excellensforskningen, men detta är bara en av många illustrationer av hur maktfördelningen faktiskt ser ut inom forskarvärlden. Kvinnor kan få de mindre anslagen, men tilldelningen av de riktigt stora anslagen, de som avgör inriktningen på forskningen i stort och som kräver stora samarbeten, de kontrolleras av centrala manliga nätverken inom varje fält. Jag vill visa på de manliga nätverkens kontroll över de stora anslagen, hur denna manliga kontroll ger konsekvenser för vilken sorts forskning som tillslut bedrivs. Detta sneda maktförhållande leder till en brist på forskning som är i huvudsak relevant för kvinnor och detta missgynnar alla kvinnor.

Förutom ren vänskapskorruption finns en manlig kultur av selektion av, stöd till och investering av resurser i unga forskande män, män som jag kallar för ”kronprinsarna”. Jag vill visa på hur det praktiskt går till när manliga (och kvinnliga) ledare medvetet eller omedvetet selekterar de kronprinsar som ges de rätta meriterna för chefspositioner och stora anslag. Är det som jag misstänker, att de unga manliga forskarna hålls under armarna under längre perioder av låg produktivitet, vilket ger dem möjlighet att komma tillbaka och hänga sig kvar? Ges de tillgång doktorander de inte själva behöver finansiera, ges de bästa samarbetena, de längsta kontrakten och de viktigaste projekten? Fördelas möjligheten att åka på konferensresor och fördelas ansvarspositioner olika mellan unga forskande kvinnor och män? Ges män i början av karriären i större utsträckning chans att stå som medförfattare på artiklar och anslagsansökningar som professorerna skriver? Selekteras kvinnor bort eftersom de är mindre villiga att acceptera de korta och osäkra anställningsförhållanden som är en realitet inom forskarvärlden? Vi kvinnor måste ta kampen till en mikronivå, lära oss att se de orättvisor som leder till den manliga selektionen och protestera.  Det duger inte att komma först vid tillsättning av professorstjänster och kräva 47% kvinnor bland nyutnämningarna, om vi haft överseende med den mansselektion som pågått de 15 åren som föregår utnämningen. Men det är här kvinnorna faller ifrån i tystnad. För att åstadkomma jämställdhet måste det satsas lika mycket på kvinnor och män hela vägen, innan vi kommer till de situationer där kvoteringen behövs. Jämställdheten måste börja i meriteringen och i grooming av unga kvinnor, annars kommer kvotering att möta ett våldsamt bakslag hos de som inte ser jämställdhet som ett självändamål. Vi måste kunna försvara jämställdhet i rekrytering till makpositioner med att detta breddar basen för att hitta de mest kompetenta forskningsledarna. Men då måste kvinnor ges samma chans att bygga den kompetensen.

Jag tror att tesen att det sker diskriminering emot kvinnor är förlegad och svår att för många att känna igen sig i, idag. Diskriminering blir ett luddigt begrepp som försvårar resonemanget kring ojämlikheter i samhället eftersom få kan relatera till direkt diskriminering. Jag tror att nu propageras den manliga överordningen huvudsakligen genom att män selekteras FÖR. Vi måste lära oss att känna igen de små men viktiga vardagsbesluten på våra arbetsplatser som om och om igen gynnar mäns professionella och ekonomiska utveckling. Genom att visa på de små fördelar som män löpande ges och som resulterar i att män, snarare än kvinnor, lyckas säkra resurser, då kan vi börja protestera i vardagen. Jag skulle vilja göra ett program som får de mest inbitna kvoteringsmotståndarna att kräva en jämlik fördelning av resurser.

Varför jag är otrevlig – en uppgörelse med det killgissande patriarkatet

Någon har undratvarför jag är så otrevlig.

Hela mitt liv har jag mött män som förklarar för mig hur saker ligger till. Jag frågar varför det är så och hur de vet det. Men de bara vet det - det är dessutom logiskt, det kan de gärna förklara för mig.

Nu är ju jag intresserad av hur saker ligger till så jag lyssnar andäktigt. Bra så. Men så håller jag kanske inte med. Jag tror att någon har fel, att det istället förhåller sig på ett annat sätt. Då helt plötsligt avkrävs jag på bevis. Mina bevis ifrågasätts genast av män, som inte själva kan ge den sortens bevis för sina egna åsikter som de just avkrävt mig. Jag har inte det manliga privilegiet att tas på mitt ord, ett privilegium män tar för givet.

En strategi för att slippa se mina grundade åsikter bli avfärdade med löst tyckande är att utmana män offentligt, på ett sätt så de måste bemöta mina argument sakligt. Hån av grundlöst tyckande är alltså ett sätt att tvinga fram saklighet. En del av min otrevlighet är ren strategi för ett bättre samtal.

Jag har tröttnat på att många män låter precis lika säkra på sin sak oavsett om de har en grundad mening eller rena killgissningar. Detta gör mig förbannad. Det är en annan orsak till att jag är otrevlig.

Visst killgissar jag också - som tjejer killgissar mest. Jag killgissar inom ämnen där jag misstänker att mina killgissningar är bättre än kunskapsläget hos den jag pratar med. Jag lägger in små ord som ”förmodligen”, ”antagligen” eller ”jag tror”. Om någon synar min killgissningen insisterar jag inte utan kollar upp kunskapsläget. Jag har ingenting emot varken killar eller tjejer som killgissar så. Men det händer att killar som killgissar bara fortsätter att bluffa eller låtsas som om deras ful-googlade särintresse-åsikter är lika goda som mina bevis för att forskarsamhället tycker annorlunda.

Jag kommunicerar inte med män som fungerar såhär, jag följer dem inte på twitter (så följer jag dig behöver du nog inte ta åt dig). Möjligen stoppar jag dem i listan med Kråkan-män (uppkallad efter Kråkan i Mamma Mu, en typisk killgissare). Att vara otrevlig är också en strategi för att sålla mina diskussionspartners; antingen skärper de sig eller så försvinner de. Jag vill att killgissande män ska få offentligt, förnedrande intellektuellt spö så andra män inte vågar slösa bort min tid med killgissningar.

Att kvinnor måste vara utrustade med oproportionerligt mycket ammunition för att försvara sina argument och skjuta ner meningsmotståndarens är tröttsamt. Många kvinnor avstår från att diskutera när alternativet är att bli behandlade som okunniga av folk som oftast har sämre koll än de själva. En annan strategi är att bli snabb och effektiv i källsökning (att helt enkelt kunna någonting räcker nämligen oftast inte eftersom man ändå inte blir trodd). Jag har valt det senare och jag har tvingats lära mig att snabbt sålla fram stora mängder relevant information och kondensera till en hållbar kärna. Jag har en fåfäng förhoppning att om jag konsekvent visar att jag levererar pålitlig evidens för mina påståenden, då kanske jag någon enstaka gång kan få privilegiet att få bli tagen på mitt ord istället för att avkrävas hårda bevis.

Detta patriarkala tryck har förändrat mig fundamentalt som person. Förmodligen har det gjort mig till en bättre forskare, men möjligen till en mindre sympatisk person. Men dessa återkommande högre beviskrav har också tystat kvinnor och värst av allt; förvandlat en massa män till okunniga killgissade idioter. De som regelmässigt kommer undan med skitsnack behöver nämligen inte ha koll på hur verkligheten faktiskt ser ut.

Det vi kan göra för att hjälpa dehär killgissande männen ur patriarkatets falska privilegium är att fråga dem efter belägg för deras påståenden. Och det finns ingen orsak att bemöta konfirmerade killgissningar med trevlighet.

Ps.

Jag tycker inte att det är fel att pröva ogrundade åsikter i diskussioner. Så länge det framgår att det är det man gör.