Pojkrumsliberalerna
Nästan alla
liberaler börjar sina karriärer med att som tonåringar skrika ”du kan inte
tvinga mig” åt någon auktoritetstyp. Om den truliga tonåringen inte hanteras
med det kärlekfulla och milda
intellektuella handlag den behöver kan den utveckla en bestående trotsfas som kan
övergå i pojkrumsliberalismen. Pojkrumsliberalerna har en lite lätt anarkistisk
dragning som oftast tar sig uttryck i ett allmänt regelförakt, tex principiell
drogliberalism (som kan resultera i en praktisk drogliberalism i
undantagsfall). Gemensamt för pojkrumsliberalerna är att de känner att de står
lite över alla andra (och deras regler). Att introducera Ayn Rand i detta
känsliga tillstånd kan vara farligt.
Om
pojkrumsliberalen är under 30; motstå den omedelbara frestelsen att ge
pojkrumsliberalen en verbal snyting. Tänk istället på att detta är den manliga
medelklasspojkens version av ”krossa patriarkatet” bara att det verbaliseras
som ”onödiga regler” istället.
(Är
pojkrumsliberalen över 30 finns andra orsaker att lägga band på sig - det kan
tex handla om traumatiska auktoritetsupplevelser i barndomen).
De negativa
liberalerna
Det första dessa
liberaler gör när ni ska diskutera är att mansplaina för dig att bara negativa
friheter (till skillnad från rättigheter, som döpts till ”positiva friheter” för symmetrins skull) utgör den riktiga liberalismen. De negativa liberalerna,
som definierar liberalismen utifrån frånvaro av tvång, är en övergående,
intellektualiserande utvecklingsfas som brukar följa på pojkrumsliberalismen –
de tidiga universitetsåren.
De negativa
liberalerna hävdar med bestämdhet att liberalism kan definieras som avsaknad av
livsuppehållande åtgärder. Mat och vatten är nämligen vad de föraktfullt kallar
för ”rättigheter”, och ingenting de behöver för att vara fria. Tex pengar eller
välfärd behövs inte heller för de äkta negativa liberalerna – fattiga, friska
studentradikala idealister som de är.
De negativa
liberalerna är numera lika ovanliga som CUF-medlemmar, och det är tur för detta
är ett intellektuellt direkt hälsovådligt stadium. Liberalen i fråga förstår
inte alls vad Berlin har med saken att göra och är inte intresserad.
”Freedom is just
another word for nothing left to lose”-liberaler
När de negativa
liberalerna slutar vara studenter och börjar jobba börjar de betala skatt och
detta kommer som en kalldusch.
Medan de
fortfarande definierar sig själva som negativa liberaler, som inte behöver
pengar för sin frihet, så har de kommit på att de behöver pengar för att vara
fria. Detta intellektuella problem kommer de runt genom att definiera skatt som
ett tvång, och även om pengar inte behövs för att vara fri, så blir man ofri av
att behöva lämna ifrån sig dem. Detta leder till den något absurda slutsatsen
att ju rikare du är, desto mer skatt betalar du, desto mer tvång har du utsatts
för och desto ofriare är du. De minst fria är de riktigt rika. De är så ofria i
Sverige att de borde lämna landet. Det är väldigt synd om de rika. Bara de
riktigt fattiga slipper betala skatt och är fria.
Dock att det bara
är skatten som innebär ett tvång. Elräkningar, hyror (även ockerhyror), mat och
liknande är inget tvång, det är ju helt frivilligt. Att arbetsgivaren tvingar
en att jobba över gratis, det är inte heller tvång. Det är sånt man måste ta,
det ingår liksom.
Dehär liberalerna
kan man hantera genom att föreslå att de kan välja att betala skatt frivilligt,
så blir de fria. Då är det nämligen ett val och inte ett tvång, och då blir
skatt inte heller en ofrihet. ”Men om jag inte vill betala skatt frivilligt,
då?” kommer de utan tvekan svara. Det uppenbara svaret på det är att ”Ja, då
har du själv valt att vara ofri, så om det är din preferens, då har ju allt
löst sig till det bästa”. Det kan vara den knuff de behöver för att ta sig till
nästa steg i liberal-utvecklingen.
7-sorters-kakor-liberaler
Det börjar med en
sympatisk insikt att frihet förutsätter alternativ att välja mellan när man ska
utöva sin frihet. Dagens parlamentariska liberaler har oftast fastnat här, i
valfrihetsfällan. Det finns en lite äldre version av denhär liberalen, som
minns DDR. Eller minns att någon berättat att i DDR så hade man ingenting att
välja på och det var dåligt. Att inte kunna välja tex el-bolag eller
apoteksföretag, det är som DDR och det är dåligt. Ju fler elbolag man kan välja
mellan, desto mindre DDR och desto bättre.
Kak-liberalerna
ser gärna att det, för varje tjänst eller vara, finns ett smörgåsbord av olika
företag som erbjuder just denna specifika produkt. Om folk inte aktivt väljer
kan de ta det som en direkt förolämpning. Alla som på något sätt är missnöjda
får skylla sig själva för de har med all säkerhet någon gång valt fel!
Frustrationen över att folk envisas med att välja fel (eller ännu värre, inte
välja) är det som så småningom driver utvecklingen av dessa liberaler.
När en
7-sorters-kakor-liberal tillslut inser att folk inte rationellt väljer mellan
olika alternativ kan de komma till slutsatsen att detta har materiella eller mentala
(post-materiella) orsaker.
De
materialistiska liberalerna
När en liberal
äntligen kommer till slutsatsen att frihet är pengar, då är han bara ett
stenkast från marxismen – utan att ens veta om det.
Om pengar är
frihet är nämligen friheten ojämnt fördelad (också bland barn) och det enda
sättet att öka friheten är att fördela den bland fler människor (ffa barn).
Detta resonemang kommer man inte runt om man är materialistisk liberal, men det
gör långt ifrån alla materialistiska liberaler till socialliberaler. De
klassiska socialliberalerna är en utrotningshotad art, men det finns vissa
tecken på återväxt. Istället hoppar vi till socialliberalernas elaka kusiner;
anti-socialliberalerna:
Plutomoderaterna
Det finns
materialistiska liberaler som finner det fullt i sin ordning att pengar och
därmed frihet är ojämnt fördelade. Pengar (dvs frihet) är någonting man måste
förtjäna och har man pengar är det ett direkt bevis för att man förtjänat dem.
Eftersom intelligenta människor tjänar mer, och intelligens är ärftligt är det
helt logiskt att barn till rika därför är mer intelligenta och förtjänar mer pengar
och därmed mer frihet…och så går det runt, runt. Detta är en konserverande
liberalism, där liberalismen bara gäller de bemedlade – ju mer bemedlade, ju
mer frihet har de förtjänat. För att kunna berättiga skillnaden i frihet mellan
folk och folk skapas en väldigt skranglig illusion om ett meritokratiskt
samhälle där bara individens egna personliga förtjänster avgör. Det korthuset
kan man peta på om man orkar.
Post-materialisterna
liberalerna (radikalerna)
Post-materialisten
tror att det är brist på rationalitet som hindrar folk från att uppfylla
kak-liberalernas dröm om det fria valet mellan de många alternativen. Folk är
helt enkelt för korkade, obildade, odisciplinerade eller religiösa för att vara
fria. Eller en kombination därav. Bland post-materialisterna finns liberaler
som vill uppfostra fram ett rationellt fritt val. Här återfinns många av dagens
moderna folkpartister, Humanisterna, Republikanerna, Skeptikerna, Ateisterna
och Islamofoberna. Post-materialisterna är helt och hållet idealister som ser
som sin uppgift att kämpa å någon annans vägnar. Post-materialisterna
liberalerna är högerns svar på vänsterns feminister. De ser kulturella
förklaringar till brist på frihet. Jag förutspår att högerns feminister kommer
att inlemmas här när högern vaknar till insikten att ojämlikhet mellan könen är
ett irrationellt beteende som förhindrar fria och optimala val!
Inlägg
