Om att sila mygg och svälja kameler

Tankeövning; hur hade reaktionerna sett ut om vi haft en rödgrön regering vid makten?

Ibland när jag hör något sorts vansinnespåhitt från Alliansen funderar jag på hur det skulle ha sett ut i gammelmedia om det istället kommit från de rödgröna. Hur raffinerat skulle inte en rödgrön regering ha slaktats av de borgerliga dagstidningarna om nya lagförslag fått så skoningslös kritik av lagrådet om och om och om igen? Och hur skulle det låtit om de ÄNDÅ drivit igenom dem?

Vilket ramaskri om socialist-politik hade det inte blivit om en rödgrön regering räddat ett företag genom att ge 4 miljarder i lånegaranti till ryska maffian?

Hur skulle inte Björklund vältra sig i ett Socialdemokratiskt misslyckande av den magnitud han själv åstadkommit? Hur skulle inte media gotta sig åt att plocka sönder felaktig statistik eller felaktiga glädjeprognoser - om det varit en rödgrön regering? För att inte tala om flera oegentligheter som personer i det ledande regeringspartiet ägnat sig åt, eller moderpartiets eget hemlighetsmakeri om partibidrag - hade det varit de rödgröna hade pressen krävt att huvuden skulle rulla och krävt "korten på bordet". Vad skulle hänt om en rödgrön regering struntat i ett riksdagsbeslut? Föreställ er hur det skulle ha låtit när alla plötsligt blivit demokratins tillskyndare.

Jag funderar ofta på hur lätt Alliansregeringen kommer undan, och hur allvarliga problem måste se ut som struntsaker i dagstidningsläsares ögon. Det silas mygg och sväljs kameler i svensk media som aldrig förr - Monas väska genererade spaltmeter, medan Littorins fuskexamen (!) snabbt glömdes bort. Ovan är bara ett litet litet urval av det som dagstidningarna tystat ner, men som knappast gått bloggare och twittrare förbi. Efter denna behandling med silkesvantar har Reinfeldt mage klaga på medias tuffa granskning och hur media inte rapporterar om det positiva. Är det kanske därför regeringen vill ge de konservativa bastionerna statligt presstöd, så vi inte drunknar i kommunistpropagandan?

 Om jag blir beklämd över den usla granskningen av enskilda händelser, så är det ingenting emot hur förtvivlad jag blir när jag ser hur media sväljer "nya" moderaternas PR-makeovers med hull och hår. Inte ens med moderaternas egen guide till sitt eget nyspråk förmår media att se igenom dimridåerna. För det är exakt vad det handlar om. Sveriges konservativa och nyliberaler har nämligen insett att det inte är förenligt med regeringsmakten att sänka skatterna för sakens skull - trots att det är just det det handlar om. 

Skattesänkningar skapar inte nya jobb, och därför får vi heller aldrig höra om hur skattesänkningar HAR skapat jobb, bara att de SKA skapa jobb. Syftet är skattesänkningarna i sig och därför menar jag att Alliansen helt enkelt inte är intresserade av att diskutera antalet jobb skattesänkningarna skapar, eller till vilken kostnad. Det är väljarna däremot - de tycker både jobben och välfärden är viktigare än skattesänkningar. Uppdikatde effekter av skattesänkningen är alltså bara intressanta så läge de lockar väljare.

Jag har dessutom aldrig hört en borgerlig politiker tala om en skattesänkning
som en kostnad för staten. En skattesänkning är väl bara att man återbördat pengarna till dess rättmätiga ägare?

Tro inte att denna rättmätiga ägaren skulle vara den som arbetar! Det är den som anställer som ska ha fördel av skattesänkningen visar det sig. Det framkommer i DI den 24 februari:

"Regeringen har inte heller varit tydlig med hur skatteavdraget fungerar, enligt Calmfors. Regeringen borde vara tydligare med att orsaken till att sysselsättningen ökar när jobbskatterna sänks, är att facket och de anställda minskar sina lönekrav."

Lars Calmfors, Finanspolitiska rådet.
Om jobbskatteavdraget fungerar som det är tänkt ska det helt enkelt hålla tillbaka lönerna. DIN skattesänkning hamnade i företagarnas plånböcker (i och med att arbetskostnaderna hålls tillbaka vilket leder till högre vinster som i sig inte är direkt kopplade till några nya jobb) - och som avtalsrörelsen framskrider verkar strategin fungera fantastiskt utmärkt.
Inte konstigt att Regeringen inte gått ut och skyltat med detta, det rimmar ju illa med att var "det nya arbetarpartiet". Igen är det alltså inte arbete, utan ägande som gynnas.

Men insikten att ekonomiska argument systematiskt används för att skapa falska förespeglingar om politikers motiv, det är riktigt farligt. I Sverige finns det i princip ingen media som på allvar granskar den politiska ekonomin, argumenten den bygger på och de reella effekterna. Det är mycket oroande.

Överklassen och jakten på nya konsumtionsvanor

Om hur den gamla överklassen sitter på nyckeln till hållbar konsumtion

I somras läste jag Susanna Popovas bok ”Överklass”. Där hade hon intervjuat ett antal personer som hon och de själva ansåg vara överklass, även om de för allt i världen inte kallade sig så. Till skillnad från recensenter, så tycker jag inte att avsaknaden av en objektiv specifikation är speciellt problematisk och för min behållning av boken var det inget större problem med att hennes urval var begränsat och inte speglar alla aspekter av dagens överklass. Som Popova skrev i epilogen i den upplagan jag läste, så är folk oftast fullt kompetent att själva avgöra sin klasstillhörighet. Folk är stolta över sin identitet och det finns ingen orsak till att tro att folk falskeligen skulle försöka utge sig inför författaren för att vara överklass – vad skulle de vinna på det?

De intervjuade skiljde sig på flera olika punkter och framför allt gick skiljelinjen mellan gamla och nya pengar – där de med gamla pengar ansåg att pengar var mindre viktigt och uppfostran mer viktig. Så mycket djupare gick inte Popovas egen analys, så den fick man stå för själv.

Såhär ett halvår senare kan jag konstatera att det var den gamla överklassens konservativa syn på konsumtion som gjort störst intryck på mig. Konservativ på så sätt att överkonsumtion och märkes/status-konsumtion var vulgärt no-no. Pris skulle över huvudtaget inte diskuteras och absolut inte skrytas med. Nu inte sagt att de eller deras barn inte ägnade sig åt den sortens konsumtion, men så uppfattade jag värderingarna. Helst skulle man inte konsumera alls, utan det man behöver ska ha införskaffats av föregående generation (eller tidigare) och vara i sådant skick att det är högst funktionellt. Dessutom är det tidlöst designat, vackert slitet och unikt personligt.

Ur miljösynpunkt är ju detta en fullständig fullträff – ett utmärkt sätt att hantera ett minskande uttag av råmaterial. Samtidigt ställer denna sortens konsumtion höga krav på kvalitet och service, vilket ställer högre krav på en kvalificerad arbetsinsats och motiverar högre löner och bättre kompetens. Jag föreställer mig att om folk är beredda att betala för kvalitet kommer det också att fungera teknikdrivande.

Bizarrt som det låter, jag skulle alltså förespråka att vi alla anammade överklassens konsumtionsvanor. I alla fall överklassens gamla ideal för konsumtion. Att endast det bästa är gott nog, att kvantitet är vulgärt och att kvalitet talar för sigsjälv, utan varumärkescertifiering.

Tack @EsterAnais för att du fick mig att tänka till över det här igen!

Själv är jag konsumtionsfobiker, som i min rädsla för att betala för varumärket istället för kvaliteten hållit mig till det billigaste – då kan jag ju inte bli lurad, eller…? ”Det duger bra åt mig, i alla fall tills jag hittar någonting bättre”. För mig är konsumtion är en rad jobbiga val där man aldrig riktigt vet vad man får eller vad man verkligen behöver – alltså inte den frihetsmarkör som alla andra tycks utgå ifrån att konsumtion är.

Tumregeln att avstå vid minsta tvekan har stoppat mig från destruktiv slit och släng-konsumtion, och numera tvekar jag hela tiden. Lyckligtvis lever jag en utpräglat tyskt kvalitetsfanatiker och teknikprylnörd, som får ta hela konsumentansvaret.

Mat, å andra sidan, är värt att betala för, för när det gäller mat har jag självförtroende nog att utvärdera den. Mat är snarare för billigt.

Spekulation och rättfärdiga inkomster

Jag kan intuitivt känna att det finns en rättfärdig och orättfärdig ojämlikhet - där den vi påverkar själva är den rättfärdiga. Det konstiga är att detta inte avspeglas något vidare i vårt skattesystem.
Jag och en fd pojkvän köpte en lägenhet i som vi fick ut dubbelt så mycket för när vi sålde 4 år senare. Jag skattade bort 20% av min andel, flyttade tillbaka till min hyresrätt och sparade resten. Jag behöver ju pengarna den dagen jag ska köpa hus, så jag kan ju inget annat göra än att ge mig in i spekulationskarusellen igen när jag måste. Jag tänker ofta på hur fruktansvärt orättfärdiga de där pengarna är - ren slump. HUR kan skatten på dessa pengar vara lägre än skatten på mitt arbete? Dessutom fick jag dra av räntan. Och den fd pojkvännen köpte en ny lägenhet och fick göra uppskov. Också det djupt orättvist.


Som det är nu tycker jag att skatten på sådana vinster borde vara minst 50%, inget uppskov och absolut inga ränteavdrag - att ta ut dessa vinster är ju ren kostnadsdrivande parasitism! 
Varför uppmuntrar beskattningen till att vi ska göra spekulationsvinster när det är arbete och innovation som borde premieras? Den riktiga arbetslinjen borde väl vara att arbete beskattas lägre och rena spekulationsvister och inkomster som kan betraktas som slumpmässiga (arv tex) beskattas riktigt högt? Medan avkastning från långsiktigt sparande och investeringar beskattas lägre.

Vad gör nationalekonomerna?

Peter Andersson skriver idag om någonting som jag tycker berör hela politikens kärna. Ska vi inom politiken dra erfarenheter av vår omvärld för att försöka förbättra vårt välstånd? Alternativet är att förlita sig på en ideologi - någonting som högern alltid anklagat socialdemokratin och kommunismen för, nota bene.

Jag är ju en övertygande anhängare av evidensbaserad politik, men då gäller det också att ha koll på evidensen. Problemet är att vi hamnar helt i händerna på nationalekonomer som tyvärr verkar ha ett ganska svalt intresse för att verkligen reda ut hur det ligger till på de områden som är viktiga för politiken.

Frågor som "Innebär lägre skatter högre tillväxt?” Inte enligt OECD, uppenbarligen. Författaren är förvånad över resultatet. Varför kan man undra? Borde inte ni ekonomer ha ganska bra koll på detta vid det här laget? Detta ”samband” mellan lägre skatter och högre tillväxt har varit del av borgerlig retorik i decennier, men ändå har det inte utretts ordentligt av oberoende forskare? Vad håller ni då på med?

Sen kan man fundera på om ”Hurvida ojämlikhet motiverar folk till att jobba mer”. Det försöker Bengtsson reda ut på sin blogg med enkla scatterplots och kommer fram till att man inte kan dra någon slutsats om att ojämlika samhällen skulle ha högre sysselsättning. Möjligen tvärt om.

http://bit.ly/bQSwDG När jag diskuterade detta med några nationalekonomer blev de ju förstås väldigt upprörda över att Bengtsson inte kontrollerat för ditten och datten. Och dessutom är ju Bengtsson socialist (implicerat, då kan vi inte lita på hans data!) Nä, möjligt är det inte korrekt att jämföra rakt av, men undersök det ni då enligt konstens alla regler! Gör om analyserna - data finns tillgänglig för alla. Detta argumente är kärnan i Alliansens politik och väljare måste få se om argumentet vilar på en vetenskaplig eller en ideologisk grund. Igen, nationalekonomer, vad håller ni på med?

Entreprenörer är bra. Det tycker både de rödgröna och Alliansen. Då kommer det politiska utspel som ska främja entreprenörsskap, tex genom ämnet entreprenörsskap i skolan. Det enda vi vet om vad som gör entreprenörer är att de oftast är hyfsat välutbildade folk från medelklassen som inte har alternativet till ett välbetalt arbete. Ändå görs en hel del ideologiskt motiverade åtgärder med just gynnandet av entreprenörsskapet som förevändning.

“Har skattesänkningar gett fler jobb tidigare – vad har man för erfarenheter som säger att de skulle göra det i framtiden?” är en annan fråga som är central för att kunna avgöra om Alliansens strategier har någon sorts chans att uppnå sina mål. Någon utanför det nationalekonomiska etablissemanget försöker reda ut hur det legat till i USA och kommer fram till att det faktiskt ser ut som att det aldrig fungerat så att man får högre tillväxt genom att sänka skatterna. Igen angriper folk hans person och hans metod. Kanske med rätta, vad vet jag, jag kan inte värdera nationalekonomisk forskning – han ger referenser, men vad är det som säger att hans slutsatser är korrekta? Men det stora frågetecknet kvarstår; Vad ägnar sig nationalekonomerna på våra universitet åt? Det är de som skulle kunna reda ut detta och jag tycker att väljarna borde få veta!

Riksrevision utvärderar regeringens simuleringar av hur jobbavdraget borde fungera är mycket nöjda. Men det påpekas i förbifarten att på grund av hur man redovisar så är det "inte möjligt att utifrån regeringens redovisning göra en bedömning av jobbskatteavdragets sammantagna effekt." Dessutom påpekar de att "Propositionerna innehåller fortfarande inte jämförelser med tidigare egna bedömningar." På grund av regeringens brister i redovisningen och på att begrepp används på ett otydligt sätt konstaterar riksrevisionen att "Detta leder till att det blir svårt att tyda reformeffekterna." (sidan 64, 8.1). Jaha. Låter som stora, fundamentala problem med att kunna utvärdera politiken i mina öron, men uppenbarligen är ju huvudsaken att simuleringarna är bra. Om regeringen sedan redovisar utfallet på ett sätt som mörkar resultaten, ja, det var ju tråkigt.

För man politik på ideologiska grunder ska det framgå. Säljer man sin politik med argument om att den är rationell eller funktionell, då får man faktiskt ta och belägga det. Det finns en massa människor som tror att Alliansens politik ska vara den bästa för jobben och den missuppfattningen är det dags att slå hål på. Ju mer jag lär mig om ekonomiska samband, desto mer framstår Alliansens politik bygga på ren, skär ideologi.

Svar till flute

Tack för att du tog dig tid att svara flute, det var ett intressant svar. Intressant därför att vi ser samma problem men möjligen kommer till olika lösningar. Dessutom är det du skriver snyggt illustrerad med kopplingar till de verkliga problemen – och med den grunden kan jag kosta på mig att vara mer abstrakt. Och med det ta den risken det innebär att bli tagen för en frasmaskin.

För det första vill jag poängtera att jag inte menar att någon här är antidemokrat när det gäller att alla vill ha de demokratiska fria värdena. Det är ”antidemokrati” i bemärkelsen att man förespråkar att den demokratiska politiska makten reduceras (med skattesänkningar), beskärs (med lagar som begränsar statens möjlighet att kontrollera och äga produktion) eller omyndigförklaras (som ägare, till förmån till det privata ägandet). Resultatet av denna ”antidemokratiska” utveckling är alltså otroligt problematiskt för alla oss som inte tillhör den ekonomiska eliten. Därav mitt försvarstal för demokratin.

Orsaken att jag tog avstamp i era bloggar är att jag ser en genomgående tendens att ni förespråkar att demokratiska (statliga) kontrollmekanismer kliver tillbaka till fördel för den ”fria” och ”självregerlande” marknaden. När du ser politikers gynnande av stora företag som ett argument för att begränsa politikers roll (?), så ser jag det snarare tvärt om. Att politiker går de stora företagens ärenden (pga lobbyister, opinonsbildare och direkta eller indirekta mutor) så är det bara förstadiet till hur det ser ut om demokratin kapitulerar. Hur otillräcklig den demokratiska kontrollen än må vara så är den det enda som hindrar dessa stora företag att göra precis som de vill. Och vem ska då försvara de demokratiska friheterna? Den demokratiska makten behöver ha en kritisk massa, en viss makt, för att inte helt bli överkörd av starka ekonomiska intressen (företagskonglomerat). Dessa företag kommer att veta precis allt om oss, och om de tycker att de har orsak att skapa problem för någon kommer ingenting att stoppa dem. (Att FRA vet vad du berättar för din mamma är obehagligt, men det är ingenting emot hur obehagligt det blir i en framtid när ditt sjukförsäkringsbolag, din arbetsgivare eller dina konkurrenter köpt den informationen)

Som vi vet, alla komplexa problem har enkla lösningar som är fel och problemet med dålig politisk kontroll löses inte med den enkla lösningen avskaffad politisk kontroll (i alla fall inte om man då inte tillhör den ekonomiska eliten). Jag föreslår att vi använder rationella och beprövade verktyg istället för att lämna över den politiska kontrollen till en bunt ideologiska teoretiker med tveksamma definitioner av vad ett bra resultat är (ekonomerna). För vi ska komma ihåg att vad som är en ”bra” lösning på de problemen du beskriver beror helt på vem som drar nytta av lösningen.

Misstron mot demokratisk kontroll (ivrigt påeldad av Alliansen som just nu når nya höjder i att odla politikerförakt) leder till att vi i något sorts självdestruktivt självtvivel avsäger oss möjligheten till makt. Jag menar att i det vakuum som uppstår finns det väldigt stora aktörer som är mer än villiga att ta den makten. (Hayeks ide om att den begränsade demokratin skulle ge fritt spelutrymme åt den fria prissättningens magiska själorganiserande mekanismer fungerar inte på en reell marknad med starka oligopol, och även om den gjorde det, vem skulle tjäna på att demokratin begränsades till förmån för kapitalets totala frihet längden?).

Åtminstone Cornucopia diskvalificerar demokratisk kontroll av produktion och kapital, eftersom han anser att den är ineffektiv och per definition inte kan skapa någonting av värde (och här kanske jag gör misstaget att dra er över samma kam – jag har ju bättre koll på Cornucopia och jag kan ha missbedömt dig). Detta är i sig en sorts ”antidemokratisk” hållning, eftersom demokrati inte ses som kapabel. Varför skulle samma personer vara inkompetenta som medborgar men kompetenta som ägare?

Då kommer frågan igen, ineffektiv för vem och värde för vem? Nej, gemensam produktion är inte effektiv för att skapa privata vinster och nej, det mervärdet som skapas av demokratiskt driven produktion syns inte alltid med de mätverktygen som används, men tror ni på allvar att det innebär att det inte skapas någonting av värde? Fördelen är ju att det är vi som gemensamt har kontrollen, vi kan gemensamt bestämma att individen ska ges ett stort mått av frihet istället för att vara utelämnade åt andra för att tillgodose våra mest grundläggande behov, på en marknad där vårt enda inflytande är det som konsumenter.

(Jag har börjat ta upp bankerna flera gånger, men strukit det, eftersom det blir för långt och komplicerat. Men jag kan i korthet påpeka att jag inte tycker att den rena bankverksamheten har i privat ägo att göra. Sätter man sedelpressar i händerna på vinstdrivande företag så kommer de förr eller senare att missbrukas. Och visst, griper inte staten in går banker välförtjänt omkull, men förmodligen med resultatet att den som drev banken skrattar hela vägen till en helt annan bank i en annan del av världen medan de som sparade blir totalt utelämnade.)

Försvarstal för demokratin

I ren skär affekt måste jag bara häva ur mig detta, det ligger och pyr under ytan när jag läser (mycket läsvärda) bloggar som Cornucopia?, Flute och Vidsynt. Problemet är att dessa åsikter blandas med en sorts ekonomisk och ekologisk realism, som är väldigt tilltalande och trovärdig. Men så helt plötsligt dyker det upp saker som visar hur de här männen verkligen resonerar. Naturligtvis bekänner de sig till helhjärtat till von Hayek, och ska man ta någon diskussion med dem måste det ske via honom.

Den här anarkokapitalismen som förespråkas allt öppnare på bloggar och i DIs kommentarer är farligare än vad vi hittills sett av i ideologiska diktaturer - den svenska versionen av Tea Parties-ideologin. De vill inte ha en stat, eller åtminstone inte en stat de betalar skatt till. En stat utan resurser är en havererad stat och lämnar förstås spelfältet helt fritt för starka grupper att ta makten. Starka grupper? Folk med pengar, som kan kontrollera andra människor genom att betala dem. Den kommer att sluta i en totalitär diktatur där de som håller i trådarna är de som gått över flest lik för att berika sigsjälva och kan köpa sig makt. Den selektionen av makthavare - de med pengar - kommer att se till att lägga vantarna på alla resurser och de kommer inte att dela sin makt med någon. Denna utveckling brukar folk sälja med ord som "frihet" och "marknaden reglerar sig själv". Det första är helt enkelt fruktansvärt naivt och kortsiktigt. Det andra en farlig blindhet för hur verkligheten ser ut. Genom uppköp bildas konglomerat som sedan styr vilken marknad det nu må vara enligt devisen kortsiktiga vinster långsiktig kontroll.

En invändning mot demokrati är ofta att folk inte bryr sig, att det är för mycket frågor att sätta sig in i och det är folk inte kapabla/kompetenta till. Eller att politiker inte längre har någon legitimitet eftersom de representerar en så lite grupp av folket. Demokrati fungerar utmärkt även om bara fåtalet bryr sig - det blir mer makt åt de som engagerar sig och arbetar politiskt. Är folk missnöjda engagerar de sig politiskt. Det finns en jämnvikt. Folk väljer själva hur mycket makt de vill ha genom sitt engagemang i de frågor de tycker är viktiga. Det är precis de människorna jag vill ska representera mig.

Vi kan välja relativt fritt hur vi vill leva våra liv. Jo faktiskt. Jämfört med hur vi skulle ha det i en värld kontrollerad av den rikaste 1%, som inte bryr sig ett skit om vad du tycker, behöver eller vill, så har vi en fantastisk frihet. Ju mer staten krymper, genom lagar eller skattesänkningar begränsar sitt handlingsutrymme, desto mer utrymme för de vi inte valt, för de som kan köpa sig makt.

Anarkokapitalisterna vill inte åka till havererade stater i Afrika och bygga sina företag. De vill parasitera på allt de vi byggt gemensamt - ett utbildat folk, rättssamhälle, trygghet för våra barn och gamla, de demokratiska rättigheterna att få uttrycka sina åsikter. Bara som exempel. Allt detta parasiterar de på (allt detta är förutsättningen för det företagande/konsumtion som de menar är definitionen av deras frihet), smiter av ideologiska skäl från så mycket skatt de bara kan spottar sedan de som jobbar utan att äga i ansiktet. Där har vi parasiter!

Angående kritiken mot The Spirit Level

I ett tidigare inlägg nämnde jag boken The Spirit Level av Wilkinson och Pikett. Nu har den diskuterats fram och tillbaka på bloggar och media, och det är ett par argument emot författarnas slutsats (som är det enda jag känner till om boken, måste erkännas) som jag bara måste bemöta.

Nu har jag ju inte läst The Spirit Level, och jag diskuterar inte siffrorna därifrån, men jag sett en hel del generell kritik emot forskarnas slutsatser. En huvudsaklig invändning som flera debattörer framför är att forskarna inte visar på ett orsakssamband - kausalitet. Jag har invändningar emot kausalitetskravet i detta fall.

Till att börja med, att designa studier på internationell nivå som gör det möjligt att fastställa kausalitet enligt acceptabla vetenskapliga kriterier är nog mer eller mindre omöjligt. Genom att selektivt kräva kausalitet (eller orsakseffekt) kan man alltså bortse från studier som man av ideologiska skäl vill avfärda, utan att undersöka implikationerna av dessa. I detta fallet så förefaller kritiken mot brist på kausalitet som ett desperat och ideologiskt färgat försök till att bortse från samband mellan ojämlikhet och ohälsa (och då motsvarande jämlikhet och hälsa) i den rika världen.
Jag menar på att kravet på visad kausalitet i realiteten är irrelevant för politiken i det här fallet. Det spelar ingen roll i praktiken om det var ojämlikhet, jordbävning eller epidemier som orsakade ohälsan. Frågan vi ska ställa oss är om ohälsa, upplevd eller som mätt i mortalitet, kan MINSKAS av jämlikhet. Vad som orsakat ojämlikheten eller vad som orsakat ohälsan är för resonemanget inte intressant utan det är sambandet i sig. Även om jämställdhet förbättrar hälsan via andra, tredje eller fjärde faktorer så spelar detta ingen större roll, det är resultatet av jämställdhet och inte mekanismen som i realiteten är det viktiga.

Det är som skillnaden mellan medicinsk grundforskning, där förståelsen för mekanismer är själva poängen, och evidensbaserad medicin, där man jämför behandlingar. Publicerar man grundforskning utan att argumentera för kausa samband, då kan man lika gärna lägga ner. Vad Wilkinson och Pickett gör ska snarare liknas med evidesbaserade medicin - en vedertagen och mycket effektiv metod för att utvärdera behandlingsstrategier. Man tittar på enkla samband, man gör enkla jämförelser av utfall. Man struntar fullständigt i kausaliteten, man agerar på de fakta man har, så fort man har dem, för att skapa en rationell sjukvård och friskare patienter. Med detta i åtanke så är kausalitetskravet på The Spirit Level irrelevant.

Jag har dessutom invändningar emot argumentet att politiker absolut måste veta hur stora effekterna är av jämlikhet för att agera. Det förekommer här en dubbelmoral där åtgärder som stämmer överens med politikerns ideologi bara behöver stödjas rent teoretiskt (lägre totalt skattetryck som teoretiskt sett ska ge fler arbeten tex, men där det inte ens finns en korrelation, ännu mindre ett kausalt samband), men för politiska förändringar som faller utanför den egna ideologi, där krävs inte bara trovärdiga teorier och verkliga korrelationer, utan dessutom kausala samband, eller orsakseffekter.

Helt klart att forskningen alltid är pågående - när skulle den vara slutförd? - det är inget argument emot att ta den på allvar.

Sen måste jag medge att det känns helt absurt att diskutera en bok såhär ingående utan att ens ha läst den. Jag får nog ta och läsa den nu...