Guide för icke-forskare: när ska man dra öronen åt sig?

Att sprida forskning och forskningsresultat är förmodligen en av journalistikens viktigaste uppgifter. Samtidigt finns det risken att man sprider en enskild forskares käpphäst, snarare än en representativ bild av forskningsfältet. Forskare sprider gärna sina käpphästar (takes one to know one) och att bli få uppmärksamhet för sig som person och sina problemformuleringar är en strategi för att få det lättare att få anslag. Samt att forskare har sin beskärda del av mediahoror. Så jag har satt ihop en liten guide som gör det lättare att kritiskt granska forskare.

1) Är forskaren aktiv inom det ämnet som hen uttalar sig i? Om inte betyder det inte att hen har fel, men man ska dra öronen åt sig. Men det betyder att forskaren inte kan ses som expert och måste motivera sina ståndpunkter med referenser till forskning. Egentligen gäller detta också forskare inom sitt eget fält, men när folk har aktivt forskat inom vad de pratar om kan man ofta ta dem på orden.

2) Kan forskaren motivera sina slutsatser med adekvata referenser? Det är inte alltid det behövs. Ibland pratar aktiva forskare om generellt accepterade slutsatser inom sitt eget fält, typ lärobokskunskap. Men de ska fortfarande vara kapabla att ge referenser. Om inte ska man dra öronen åt sig.

3) Är forskaren citerad av andra än medlemmar ur den egna gruppen/medförfattare? Inom olika forskningsfält finns det ibland olika stridande fraktioner som antingen försöker driva sina egna favorithypoteser. Ibland finner de gehör i bredare lager. Ibland fortsätter de att bara citera sig själva och de närmast sörjande. Då är det dags att dra öronen åt sig.

4) Publicerar författarna i inom fältet ledande tidskrifter? Hur vet man det? Ett sätt att kolla det är att söka på tidskriftens impact factor. Hög impactfactor betyder att artiklarna i snitt över de senaste åren citerats högt. Tidskrifter i forskningsfält med många aktiva forskare brukar ha högre impact. Impact speglar inte egentligen forskningens kvalitet utan mer dess nyhetsvärde (tex kan forskning inom mossor och lavar vara av fantastisk kvalitet men tidskrifterna som publicerar den forskningen har låg impact factor). Om forskningen publiceras inom ett aktivt fält men har låg impact, då är det läge att dra öronen åt sig. Då kan det betyda (måste inte) att forskningen är för dålig/kontroversiell för hög impact.

5) Vad säger andra forskare inom fältet om forskaren i fråga? Om de menar att hen ofta är "out on a limb" eller "provokativ" eller "drar långtgående slutsatser", då är det läge att dra öronen åt sig.

6) Är forskaren "corresponding author" eller förstanamnsförfattare på publikationen hen hänvisar till? Dvs är det den personen vars emailadress uppges i artikeln? I de flesta fallen ges corresponding author till den person som är mest kapabel att svara på frågor om artikeln. Ibland vill professorn, som är sist, alltid vara corresponding author, trots att hen har dålig koll och förstaförfattaren gjorde allt jobbet. Men om personen som uttalar sig om artikeln varken är förstaförfattare eller corresponding author, då ska man dra öronen åt sig. De har eventuellt inte ens läst artikeln.

Optional:
7) Är forskaren också läkare? Då är det läge att dra öronen åt sig, för läkare har en förmåga att säga saker på ett tryggt och övertygande sätt utan att ha en aning om vad hen pratar om. Pratar läkaren om klinisk forskning är det möjligt att hen vet vad hen pratar om (se punkterna ovan). Men om läkaren är aktiv på klinik och samtidigt uttalar sig om grundforskning (preklin) finns överhängande risk att läkaren inte har en aning och samtidigt inte tänker erkänna detta.

Email till Professor Niklas Långström 2014-09-29

"Mitt namn är Åsa Hidmark och jag är aktiv på twitter under namnet @nymne.

I lördags skrev en student hos er, Amir Sariaslan, följande:

“Skulle förhålla mig ytterst kritisk till socialepidemiologi som inte beaktar genetisk confounding.”

 https://twitter.com/AmirSariaslan/status/515523576402046976

Detta var som ett svar på en länk till ett föredrag av Michael Marmot. I föredraget i länken som Sariaslan svarar på https://www.youtube.com/watch?v=dt9lrnzNC14 diskuterar Michael Marmot länken mellan ”social determinants” och hälsa. För att genetik ska kunna vara confounding i detta sammanhang måste den alltså korrelera med både hälsa och med ”social determinants”. Men tanke på att Sariaslan är doktorand i epidemiologi är jag övertygad om att han vet detta. Att genetik är kopplat till hälsa är ju tämligen okontroversiellt, men vad Amis Sariaslan öppet implicerar här är alltså att genetik också skulle korrelera med ”social determinants” (i.e. determinants of SES).

Sariaslan kunde inte lägga fram några övertygande belägg för sådan korrelation utan hänvisade till framtida forskning.

Naturligtvis ska forskare debattera forskning och uttrycka åsikter på twitter och andra forum. Att jag reagerat på Sariaslans diskussion är delvis för att han informerar mycket tydligt i sin bio var han arbetar, vad han gör och han hänvisar till sin egen forskning och till sina handledare. Han uppfattas alltså som en auktoritet inom ert fält. Han tog inte bort påståendet eller ens mildrade det under följande diskussion. Därför valde jag att ta uttalandet på allvar.

När jag var doktorand på KI inom vaccinforskningen, som var ett känsligt ämne, hade vi som anställda mycket strikta förhållningsregler när det gällde kommunikation om just vacciners eventuella skadlighet, eftersom det vi sade kunde tas som officiella uttalanden från forskare. All kommunikation skulle hänvisas till handledare. Jag menar att Sariaslans uttalanden berör ett minst lika kontroversiellt område när det gäller kopplingen mellan social status och gener.  Därför föredrar jag att vända mig till er.

Delar ni Sariaslans uppfattning om vikten av genetisk confounding i sambandet mellan ”social determinants” och hälsa? Dvs, anser ni att det finns belägg för att genotyper korrelerar med ”social determinants”?

I så fall skulle jag gärna se en öppen vetenskaplig diskussion om grunderna för påståenden om en sådan korrelation. Den diskussionen bör vara konkret, bygga på nu publicerade data och ske mellan forskare, inte föras implicit mellan doktorander och utomparlamentarisk högern på twitter (Ola Berg i detta fallet).

Effekten av Sariaslans tweet blir också en svepande kritik till hela det Professor Marmots forskning, och även den forskning som följt i spåren av denna (eftersom få inkluderar genotypning i sin forskning. Hur skulle det ens gå till?). Innebär detta att flera på er institution ställer sig kritisk till socialepidemiolog som inte kombineras med genotypning?

När enstaka forskare ställer sig brett kritiska till hela forskningsfält finns en risk att den kritiken används med politiska motiv (som i fallet med tex klimatforskningen). Jag tror inte att detta var syftet men jag ser risken.

Jag har bemött argument tidigare från den yttre högern om att det skulle finnas en korrelation mellan gener och ”social determinants”. Genetiska skillnader mellan grupper med olika SES anses förklara skillnader i hälsa, där fattiga ses som genetiska ”untermensch”. Sociala orsaker till skillnader mellan olika SES kan därför avfärdas på ideologiska grunder. Jag blev förvånad och illa berörd när detta kom från någon inom er forskningsgrupp på KI och jag är helt övertygad om att det rör sig om ett missförstånd jag skulle vilja att ni hjälpte mig att reda ut.

Jag skulle vara väldigt tacksam om ni kunde klargöra vad detta handlar om.

Jag ber också om tillåtelse att publicera vår kommunikation på min blogg, naturligtvis utan att nämna Sariaslans namn.

Tack på förhand.

Mvh,

Åsa Hidmark"

Att levla sociala media-karaktärer

I flera dagar har jag varit helt fascinerad över diskussionen om avhumanisering av anonyma internet-avatarer (bäst kommenterad här). Jag har hållit på och rantat här och bråkat om varför anonyma internet-avatarer inte kan jämställas med levande personer av många orsaker, så det tänker jag inte ta igen här. Men diskussionen fick mig att fundera på praktiska experiment för att exploatera den överdrivna respekten inför icke-existerande individers fiktiva online-persona.

Jag bestämde mig att skapa 4 helt oberoende karaktärer i twitter och i mail (några kommer skaffa sig instagram, någon kommer blogga och någon kommer eventuellt dyka upp på Fb). Först tänkte jag trolla högern, men det ligger inte för mig. Istället ville jag göra 4 människor som uppstod ur tomma intet och som har absolut ingenting att göra med mig. Dehär människorna ska under lång tid skaffa sig följare och inflytande och såsmåningom astroturfa precis vad som helst. De blir mina politiska sleepers.

När jag gjorde karaktärerna gjorde jag dem helt omedvetet enligt de fyra spel-prototyperna som också kan ses som aspekter av mänskliga karaktärer: tjuven, magikern, tanken och helaren. Den enda som är anonym är tjuven (den opålitliga, subversiva), men magikern (den intellektuellt aggressive), tanken (den orubbliga, trygga och rakryggade) och helaren (försonaren, försvararen) är alla "människor" med namn för vanliga för att googla.
Analogt till datorspel finns det i sociala medier och online på andra sätt NPC (non-player characters) dvs, spam-botar av olika slag. Att betrakta dessa som riktiga människor och verbala attacker mot dessa avatarer som attacker på det mänskliga värdet är för mig lika knasigt som att jämställa dödandet av en annan spelare i ett datorspel med mord (obs, har gjorts, oftast av den äldre generationen. Videospelsdebatten typ). Jag har tänkt mig att detta experiment ska få illustrera men ffa exploatera den uppfattningen och hur den gör det svårare för oss att försvara oss mot propaganda.

Min spontana karaktärsuppdelningen tar experimentet ett steg till mot att sudda ut gränsen mellan verklighet och fantasi. Men till skillnad från ett datorspel så har utfallet av denhär leken riktiga konsekvenser för opinionen. Vi måste inse att motståndarsidan spelar dethär spelet, att de har gjort det länge och det är till stor del däri deras framgång i opinionen ligger. De är speltekninskt bättre; de har exploaterat vänsterns godhetskomplex, eller snarare ärlighetskomplex, i kampen om virtuellt utrymme. Men fool me once shame on you, fool me twice, shame on me.

Jag bjuder in er att delta.

How to handle a narcissist

I asked Mats Ek today how to handle a megalomaniac psychopath. He concluded that I probably meant narcissist and the advice he gave were so great that I have to share them and expand on them. I also Storified the answer in Swedish.

Take don't take either positive or negative feedback too seriously.

Minimize contact. Do not make yourself dependent on this person.

There is no point in trying to improve their behaviour or in any way change them.

Their actions and relationship to you probably serves a goal of their own (and doesn't concern you as a person). You are seen as an aim to that goal. Therefore, their behaviour towards you may seem erratic and uncomfortable.

In order to understand the narcissist's behaviour towards you, you need to figure out what their goals are, that's the key. For this you probably need outside help.

On mansplaining

Dear man:

If you disagree with me, I would like to hear why. Not everything around the disagreement, which we agree on, but to the point about what you think I am wrong about and why. If I get the facts wrong you must correct me, I appreciate that. If you are truly an expert in a field, I really would like your opinion.

However; if we are having a discussion and you agree with me and you think I am right, I don’t want you to explain why you think I am right. I already know why I think I am right. I dont want you to describe the general situation for me. I don’t want you to help me making trivial predictions about the future. Unless I got them wrong or unless I asked you; I don’t want you to tell me the facts.

Because if we are in a discussion and you start giving me the basic description of how things (we basically agree on) really are two things happen:

I get bored really quickly

I get offended that you think I didn’t know this

So just don’t. I will be pissed off. I will most likely over-react and tell you to fuck-off, because I get this daily. Then you will have no idea about what is going on (because you tend to do this mansplaining unconsciously and automatically), you will feel hurt and you will utter phrases such as “But I thought we were discussing!”.

Discussing means that we present arguments to eachother. When you start to explain my arguments and their entire CV and future plans to me, we are no longer discussing. You are mansplaining.

On the Lacanian concept of Jouissance

I want to talk to you about something which I have struggled with for months to understand, but is really important. What Lacan termed Jouissance cannot be contained within the language, as we know it. Jouissance is the engine and the tension, which drives our relentless, restless and often irrational desires. Jouissance cannot be defined without using words that already have other meanings, which is confusing, so I will stick to calling it Jouissance. It is as if a new way of thinking requires a new language. So let me try to make my language reach beyond its usual uses, to help you recognise something previously un-articulable. And trust me, I am getting somewhere with this.

Jouissance drives desires for pleasures beyond what comes out of just fulfilling our basic needs.

And why is this so important for me to talk about Jouissance? Our Jouissance is a constant tension, a desperate energy; a willingness to act and repeat acts with an effort, which may not stand in a rational proportion to the reward to be expected. Jouissance is the engine behind our ideological fervors, our erotic desires, what drives us to stay up at night to create or seek something or someone. So, the reason I want to talk about Jouissance is that it has implications for how we understand love, sex and politics. Understanding the power that Jouissance has over us is essential for understanding ourselves and how we interpret the actions of people around us, beyond a simple doctrine of utility maximization (or the balancing of pleasures versus pains as in the pleasure principle).

What I will try to convey is obviously none of my own, but has all been conceptualized by Freud, Lacan and the interpreters of Lacan. My need to reformulate my own understanding of Jouissance comes from the struggle I have had to make sense of their language, the language of the psychoanalysts and the philosophers. To me it is impenetrable and instead I have understood Jouissance from a scientific paper written by Ariane Bazan and Sandrine Detandt 2013 in Frontiers in Human Neuroscience: "On the physiology of jouissance: interpreting the mesolimbic dopaminergic reward functions from a psychoanalytic perspective." Unfortunately this paper, though extremely rich in thoughts and references, was also more or less unreadable (took me weeks). Still I think it is possible to understand the Lacanian concept of Jouissance without understanding neither psychoanalysis nor neuroscience, which is why I try here. Jouissance can be felt from our experience of being humans, with all our memories of our inexplicable desires, urges and obsessions.

So, Jouissance is the restless willingness to act, a tension in the body, an impatience and a longing, which is in itself both pleasurable and painful. Sometimes we are fixed firmly on something or someone that we have identified as the release of this tension, sometimes the longing is for something diffuse, conceptual or religious. Whatever our Jouissance hooks onto it has at some point in the past given an unexpected, surprising pleasure (or sudden release from pain). We are then doomed to repeat the behavior that got us to that initial satisfaction. But whenever we manage to get it again, the reproductions will be compared to an idealized memory of what we had that first time. And the reproductions always turn out to be somewhat disappointing. Instead we find a compulsive pleasure in reproducing the act (or the search) itself, even without the reward. We might even fear the reward or we savor the painful pleasure of an unfulfilled wish.

That’s it. Did you get it? Then we can cut to the chase.

I will follow up this blog-post with one on the importance of Jouissance for sexuality and love, drawing from the thoughts of Bataille. I will also follow up with a blog-post on the implications of Jouissance for politics and ideology, because only then does Slavoj Žižek start to make sense to me (and that’s a startling thing in itself). To tap our Jouissance is of utter political importance and companies try all the time in their PR. To fix our Jouissance to an idea of a future (which we then imagine will be satisfying) is the essence of all opinion formation and what ultimately determines citizens willingness to organize and act. The energy released from capturing our Jouissance can recently be exemplified by the mobilization of volunteers in the #refugeeswelcome movement.

Pain; mode d’emploi

Pain and pain avoidance are some of the fundamental mechanisms shaping us as persons. Pain is a tool in learning and a motivation for acting and reacting.

Pain is often accompanied with discomfort, but not always. Pain may amplify other sensations, give redemption, turn discomfort into pleasure and prime us for reward. Pain is the meter to which we measure our pleasure.

2014, the Norweigian scientist Siri Leknes published the review-article “Benefits of pain” which is an excellent overview over the psychological mechanisms explaining the useful functions of pain. If I don’t give a reference to a statement in this blogpost, it will probably be found there. All of this research is representative for random volunteers.

Pain as an amplifier of sensations

2004 a paper was published showing that a short, painful episode (a painful laser pulse) increased the brains response to “touch” (or actually, a short electric stimulation on the skin, resembling touch). The increased sensitivity, termed “pain-induced facilitation” was shown also apply to touch on completely different places on the body. Pain can be divided into phasic pain (less than 20 s) and tonic pain (more than 20 s). While phasic pain serves to alert the senses, tonic pain will decrease sensation to touch. Pain and pleasure are generally considered as mutually exclusive phenomenon: a sensation of pain prevents subsequent sensations of pleasure, while pleasure of some sort reduces the perception of pain. (Thus people experience intense pleasure may be very tolerant to pain and even injury…)

The pain-induced facilitation has also been shown to enhance taste and the ability to differentiate between different tastes.

Relief from pain is reward

The worse the pain is, the more relief you are going to feel when pain is relieved. This is intuitive. But also, the more scared you are of pain, the worse pain you anticipate, the greater the feelings of reward are when you have avoided the pain. Thus, the greater the contrast between expectation and outcome, the greater the relief. Leknes showed this using fMRI 2011. The feeling of reward (relief) of pessimists when the pain was not delivered was due to signalling in a small spot of the brain called nucleus accumbens (NAc).

How pain will reward us

The NAc is a long known hot-spot for reward-seeking and is essential for learning from painful experience. 2008 Leknes and Irene Tracey wrote a review article “A common neurobiology for pain and pleasure” for Nature. Here the authors describe how tonic pain (longer lasting pain) will trigger dopamine release in NAc, which in turn will stimulate the brain's own reward-system; opioids. Signalling particularly through the m-opioid receptor, MOR, increases the effectiveness of rewards. So, pain will release a burst of motivating dopamine and opioids, which do not only function to decrease pain but will activate us to seek reward and when we get it, feel more satisfied by it. Sustained pain will function pleasure-enhancing.

The ability of pain-induced opioids to enhance pleasurable reward may be a mechanism for why contrasting pain with reward may actually end up with netto increase in pleasure-gain from pain, in some situations. 

The hedonic flip – or the general theory of pain relativity

Siri Leknes and co-workers have also shown that the context of pain will determine if we at all perceive it as pain or pleasure. By contrasting a mild pain (defined as a mild pain on its own) to a stark pain, this made the mild pain be perceived as a pleasure! The very same pain that was uncomfortable when the alternative was absence of pain was suddenly registered as a pleasure when the alternative was a worse pain. This beautifully shows the discrepancy between the concept of pain and discomfort. Though often intermingled, these phenomenon are not synonymous. Pain in its objective sense does not necessarily need to be uncomfortable. Rather the opposite. Leknes is very careful to point out this discrepancy in her reviewarticle form 2014.

The guilt-trip

Scientists have come to realize what the catholic church has known for ages; pain can relieve guilt. By relieving us from an unpleasant feeling, pain allows us to return to a steady-state and this relief equals pleasure. However, the pain that relieves the guilt must stand in relation to the severity of the action that caused the guilt in the first place. Not only does pain relieve guilt in the person that suffers from it; it also provides redemption to the pain-receiver in the eyes of others.

Knowing about these mechanisms provide endless possibilities to extract pleasure from pain, which was the original purpose of this blogpost. However, it turned out to be more of a celebration of the scientist Siri Graff Leknes. She is truly worth that.